Morgon på Grönkulla.
— Matthew Cuthbert, jag tror, att flickungen måste ha förhäxat dig! Jag ser nu mycket väl, att du vill behålla henne.
— Hon har bestämt rätt mycket inombords, sade Matthew. — Inte för att det är så viktigt, naturligtvis, skyndade han sig att tillägga. — Men du skulle ha hört, hur hon talade, när vi åkte från stationen.
— Ja, målföret är det inget fel med … Det hörde jag genast. Men det är sannerligen ingen rekommendation. Jag tycker inte om ungar, som munnen går på jämt. Jag har aldrig begärt en barnhemsflicka, och om jag hade det, skulle jag aldrig välja den här sorten. Det är någonting med henne, som jag inte förstår. Nej, henne ta vi och skicka tillbaka samma väg hon kommit.
— Jag kunde ta hit en fransk pojke, att hjälpa mig, sade Matthew, och då kunde du ha henne till sällskap.
— Sällskap är det minsta jag känner behov utav, sade Marilla kort. — Och jag ämnar inte behålla henne.
— Ja, kära du, du gör naturligtvis som du tycker, sade Matthew, steg upp och lade undan sin pipa. — Nu går jag och lägger mig.
Matthew gick och lade sig. Marilla satte undan den torkade disken och gick och lade sig med beslutsamt rynkad panna. Och en trappa upp, i det östra gavelrummet, låg ett ensamt, vänlöst, efter kärlek hungrande barn och grät sig till sömns.
IV.
MORGON PÅ GRÖNKULLA.
Det var full dager, när Anne vaknade och satte sig upp i sängen, häpet stirrande på fönstret, genom vilket en flod
— 34 —
