Morgon på Grönkulla.
genom vilken Anne skymtade den gråa gaveln till det lilla huset, som hon sett från andra sidan av Mörka, speglande vågen.
Ett stycke åt vänster lågo lador, stall och andra uthusbyggnader, och på andra sidan dem, hän över gröna, sakta sluttande fält, såg man det blåa havet blänka fram.
Annes skönhetstörstande ögon dröjde vid allt, insöpo med begärlighet allt. Hon hade sett så många föga tilltalande platser i sitt liv, stackars barn, att detta var härligare än allt, som hon hittills förmått föreställa sig.
Hon låg kvar på knä, glömsk av allt utom skönheten omkring henne, då hon plötsligt kände en hand på sin axel. Marilla hade kommit in, utan att den lilla natursvärmerskan hört henne.
— Du borde allt vara klädd nu, sade hon.
Marilla hade verkligen inga begrepp om hur hon borde tala med flickan, och denna okunnighet, varav hon kände sig besvärad, gjorde henne kort och tvär, utan att hon menade någonting därmed.
Anne reste sig och hämtade djupt efter andan.
— O, är det inte underbart! sade hon och gjorde med handen en åtbörd mot den leende världen utanför.
— Ja, trädet är stort nog, sade Marilla, och det blommar rikt. Men bären är det inte mycket bevänt med — de äro små, och det går mask i dem.
— Ack, jag menar inte bara trädet — fastän det ju just nu står i hela sin prakt — jag menade allting, trädgården och fruktträden och bäcken och skogen, allt vad jag kan se härifrån fönstret … Känner ni inte, som om ni hölle av hela världen en morgon som denna? Och ända upp hit kan jag höra bäcken skratta. Tänk, vad bäckar alltid äro vid gott lynne — alltid skratta de! Till och med på vintern har jag hört dem pollra och glamma under isen. Jag är så glad, att
— 36 —
