Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Morgon på Grönkulla.

olyckan med stort tålamod och undergivenhet, men när det se’n rätt som det är blir ens egen tur, så —

— Försök att hålla munnen, sade Marilla. — Du pratar, så man alldeles kan gå åt.

Varpå Anne höll munnen så ihärdigt, att hennes fortsatta tystnad gjorde Marilla nervös — den verkade så onaturlig. Även Matthew höll sin mun — vilket åtminstone vad honom angår var frivilligt och fullt naturligt — så att måltiden intogs utan den minsta ansats till konversation.

Så småningom blev Anne allt mer och mer förströdd; hon tuggade mekaniskt, och de stora ögonen höllos oavlåtligt fästa på det stycke blå himmel, man såg genom fönstret. Detta gjorde Marilla ännu mera enerverad än förut; hon hade en obehaglig förnimmelse av, att medan detta underliga barns kropp satt och doppade rågskorpor i kaffe, svävade dess själ på fantasiens vingar omkring i fjärran rymder, dit ingen annan hittade. Vem i all världen kunde trivas med en sådan överspänd varelse i sin närhet?

Men — under över alla under — Matthew ville behålla henne. Marilla kände på sig, att han ville det lika mycket nu på morgonen, som han ville det i går afton, och att han skulle fortfara att vilja det. Det var just likt Matthew — få en obegriplig nyck i sitt huvud och sedan hålla fast vid den med den mest förbluffande tysta envishet — en envishet, som just genom sin tystnad verkade mycket kraftigare än om han käxat och kältat så lång dagen var.

När frukosten var slut, vaknade Anne upp ur sina drömmerier och erbjöd sig att diska koppar och fat.

— Kan du diska ordentligt? frågade Marilla misstroget.

— Ja-a då! Fast jag är duktigare att se efter småbarn. Det har jag sådan god övning med. Så synd, att ni inte har några här, som jag kan få passa!

— Jag tycker inte att jag längtar efter att sköta några

— 38 —