Annes historia.
sa’ honom, att jag nog kommer att göra upp med honom om att ha honom här över sommaren.
Hans syster svarade ej med ord, men hon gav märren ett så kraftigt rapp med piskan över länden, att detta feta kreatur, som var ovant vid dylik behandling, satte av nedåt vägen med oroväckande fart. Marilla såg sig om en enda gång från den skumpande giggen — där stod den där gränslöst tålamodsprövande Matthew stödd emot grinden med pipsnuggan i munnen och bligade sorgset efter dem.
V.
ANNES HISTORIA.
— Vet ni, sade Anne förtroligt, jag har föresatt mig, att jag ska ha roligt av den här åkturen. Det har varit min erfarenhet, att man kan nästan alltid ha roligt, bara man riktigt föresätter sig … Så länge vi åka, vill jag inte tänka på barnhemmet och på att komma tillbaka dit. Jag vill bara tänka på nöjet att åka. O, titta, där är redan en liten nyponros utslagen! Är den inte söt? Tror ni inte den är glad åt att vara en ros? Skulle det inte vara roligt, om rosor kunde tala? Jag är säker på, att de skulle säga de näpnaste ting. Och är inte skärt den mest förtrollande färg i hela världen? Jag älskar den, men jag kan ju aldrig ha den. Rödhåriga människor kunna ju aldrig ha skärt … Har ni någonsin hört talas om någon, som hade rött hår, när hon var liten, men fick annan färg efterhand som hon växte upp?
— Nej, inte som jag kan påminna mig, svarade den hårdhjärtade Marilla. — Och vad dig anbelangar, så tror jag inte det kommer att ske.
Anne suckade.
42
