Sida:Anne på Grönkulla 1909.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Annes historia.

— Där gick åter en förhoppning … Mitt liv är en hel kyrkogård av begravda förhoppningar. Det uttrycket läste jag en gång i en bok, och jag säger det till mig själv för att trösta mig, när jag blir ledsen för någonting.

— Om jag kunde utfundera, var den trösten ligger, sade Marilla.

— De orden ha en så fin och romantisk klang, alldeles som om jag vore hjältinnan i någon bok. Jag är tokig i allting romantiskt, och en kyrkogård full med jordade förhoppningar måtte väl vara det mest romantiska man kan tänka sig … Ska vi förbi Mörka, speglande vågen i dag?

— Vi ska inte förbi Barrys göl, om det är den du menar med din Mörka, speglande våg. Vi ska fara strandvägen.

— Strandvägen — det låter trevligt, sade Anne tankfullt. — Få se nu, om den är lika vacker som den låter. Alldeles nyss, när ni sa »strandvägen» så såg jag den framför mig. Vitsand är också ett vackert namn. Hur långt är det dit?

— Det är åtta kilometer, och som du naturligtvis prompt ska prata, så kan du lika väl prata någonting med mening uti och berätta mig allt vad du vet om dig själv.

— Åh, vad jag vet om mig själv — det är då knappt värt mödan att berätta, sade Anne ivrigt. — Men finge jag bara berätta för er allt vad jag tänker ut och gör upp om mig själv, är jag säker på, att ni skulle finna det bra mycket intressantare.

— Nej bevars, dina inbillningar vill jag inte ha någonting utav. Håll du dig till nakna fakta. Börja från början! Var är du född, och hur gammal är du?

— Jag fyllde elva år förra mars månad, sade Anne med en resignerad suck. — Och jag är född i Bolingbroke invid Nova Scotia. Min pappa hette Walter Shirley, och han var lärare i Bolingbrokes elementarläroverk. Min mamma hette

— 43 —