Marilla fattar sitt beslut.
sträng och fordrande matmor, och avskedade tjänsteflickor hade fasliga saker att berätta om hennes kitslighet och hennes häftiga humör samt hennes talrika familj av näsvisa och ondsinta barn. Marilla kände ett stygn i sitt samvete vid tanken på att överlämna Anne åt denna dams ömma omsorger.
— Tack, jag går väl in, då, så få vi närmare talas vid, sade hon.
— Vem är det som kommer här på stigen, om inte självaste fru Blewett! Det var då lustigt! utbrast fru Spencer och förde sina gäster från förstugan in i förmaket.
Här inne slog emot dem en kyla så stark, som om luften så länge silats genom de mörkgröna, tätt fördragna spjeljalusierna, att den mistat varje uns värme den någonsin ägt.
— Det kan man kalla tur; nu kunna vi ju göra upp saken med detsamma. Sitt ned i fåtöljen, fröken Cuthbert. Anne, sitt här på puffen och skubba dig inte mot överdraget! … Låt mig få ta era hattar. Flora Jane, gå och sätt på tevatten och lägg upp kringlor. God afton, fru Blewett! Vi talade just om sådan tur det var, att ni tittade in. Får jag presentera damerna för varandra — fru Blewett, fröken Cuthbert. Förlåt om jag försvinner på ett ögonblick! Jag glömde säga Flora Jane, att jag har en plåt med bullar i ugnen.
Fru Spencer ilade beskäftigt ut efter att ha hissat upp de gröna persiennerna. Anne satt stum och orörlig på puffen, med händerna hårt hopknäppta i knäet, och stirrade på fru Blewett liksom förtrollad. Skulle hon lämnas bort till den där kvinnan med de skarpa kindknotorna och de vassa ögonen? Hon kände, hur någonting stockade sig i hennes hals, och hennes ögon svedo. Hon började just bli rädd, att hon inte skulle kunna hålla tillbaka gråten, då fru Spencer återvände, varm och strålande, fullt kapabel att taga varje svårighet, andlig eller materiell, i övervägande för att därefter ogenerat lösa den.
— 51 —
