Marilla fattar sitt beslut.
— Jag tänkte nog du skulle komma till den uppfattningen, Marilla, sade han. — Det är så mycket djup hos flickan …
— Det är nog mycket bra, genmälde Marilla, men duglighet och praktiskt förstånd skadar heller inte … Nå, det blir min sak att bibringa henne både det ena och det andra. Men kom ihåg, Matthew, det är inte värt du blandar dig i mina lärometoder. En gammal mamsell som jag vet kanske inte mycket om barnauppfostran, men jag skulle ändå tro, att hon vet mera än en gammal ungkarl … Så att du är nog snäll och låter mig hållas. När jag ger tappt, blir det din tur att ta vid.
— Seså, kära Marilla, visst ska du få sköta om henne i fred, sade Matthew lugnande. — Du ska bara vara så snäll och vänlig du kan emot henne utan att skämma bort henne. Jag tror, att hon är av den sorten, som man kan få att göra vad som helst, bara man bemöter dem med kärlek.
Marilla lät höra en lindrig fnysning, avsedd att uttrycka hennes förakt för Matthews åsikter rörande kvinnouppfostran, och så gick hon bort till mjölkkammaren med de fyllda stävorna.
— Jag ska inte tala om för henne i afton, att hon får stanna, tänkte hon, medan hon hällde upp mjölken i bunkarna. — Då skulle hennes arma hjärna bli så uppjagad, att hon inte komme att sova en stund på natten. Jo, Marilla Cuthbert, du har allt råkat snyggt ut … Trodde du någonsin, att du skulle uppleva den dagen, då du toge en föräldralös flicka från ett barnhem till fosterbarn? Detta är i och för sig högst förvånande, men ändå inte så förvånande som att Matthew står bakom alltsamman — han, som alltid haft en sådan skräck för småflickor … Hur som helst, nu ha vi beslutit oss för experimentet, och himlen vete, hur det kan utveckla sig.
— 55 —
