Annes uppfostran börjas.
— Diana Barry bor uppe på Tallbacken, och hon är ungefär jämnårig med dig. Det är en mycket trevlig liten flicka, och kanske hon blir lekkamrat åt dig, när hon kommer hem, fast nu är hon på besök hos sin moster i Carmody. Men då får du ta dig väl i akt, hur du uppför dig. Fru Barry är mycket noga, må du tro. Hon låter minsann inte sin Diana leka med någon liten flicka, som inte är snäll och bra.
Anne tittade på Marilla tvärs igenom äppelblommorna med ögon, som tindrade av intresse.
— Hurdan ser Diana ut? Hon har väl inte rött hår? Det är illa nog att ha rött hår själv, och jag skulle inte kunna härda ut, om också min hjärtevän hade det.
— Diana är en mycket söt liten flicka. Hon har svarta ögon, svart hår och rödblommiga kinder. Hon är dessutom snäll och duktig, och det är bättre än att vara vacker.
Marilla hade ofelbart en moral till hands och höll styvt på, att varje yttrande, riktat till ett barn, som höll på att uppfostras, borde kryddas därmed.
Men Anne blåste helt obesvärat bort moralen och tog fasta endast på de förtjusande möjligheter, som öppnade sig framför henne.
— Det var roligt, att hon är söt! När man inte kan vara vacker själv — och för mig går ju inte det — så är det ändå ett stort nöje att ha en vacker bästa vän. När jag bodde hos fru Thomas, så hade hon ett bokskåp med glasdörrar inne i sitt förmak. Där stod inga böcker, utan fru Thomas hade sitt bästa porslin där och sina syltburkar — när hon hade någon sylt, förstås … Den ena av dörrarna var sönderslagen. Herr Thomas körde armbågen i den en natt, då han var fullare än vanligt. Men den andra var hel, och jag brukade låtsa, att min spegelbild i den var en annan liten flicka, som bodde därinne.
Jag kallade henne Katie Maurice och vi voro mycket goda
— 66 —
