Annes ursäkt.
angående hennes frånvaro vid frukostbordet. Marilla berättade hela historien för Matthew och gjorde sig all möda för att ge honom den rätta föreställningen om det oerhörda i Annes beteende.
— Det skadar inte ett dugg, att Rachel Lynde fick lite på moppe — det är en skvallerkäring, som jämt lägger sig i vad som inte angår henne, var Matthews tröstande svar.
— Matthew Cuthbert, jag blir verkligen förvånad … Du vet, att Annes beteende var rysligt, och ändå tar du hennes parti. Härnäst kommer du väl att säga, att hon inte bör straffas alls.
— Åh n-nej … inte precist, sade Matthew i besvärad ton. — Lite ska hon väl straffas, kan jag tro … Men var inte för hård mot henne, Marilla. Kom ihåg, att hon har aldrig haft någon, som lärt henne det rätta. Du — du ger henne väl i alla fall någonting att äta, säg?
— Har du nånsin hört, att jag brukar svälta människor för att de ska bli hyggliga? frågade Marilla förnärmad. — Hon ska få sina regelbundna mål, och jag ska själv bära upp dem åt henne. Men hon får sitta där, tills hon är villig att be fru Lynde om ursäkt: det är mitt beslut, och därvid står jag, Matthew.
Frukosten, middagen och kvällsvarden intogos under tystnad, ty den, som brukade hålla målron vid makt, vägrade alltjämt att foga sig. Efter varje måltid bar Marilla en välförsedd bricka till östra gavelrummet och hämtade den senare, utan att dess innehåll i märkbar grad minskats. Matthew kastade en bekymrad blick på de båda karotterna, när de kommo ned sista gången. Hade Anne ens rört vid maten?
När Marilla samma kväll gick ut för att driva hem korna från hagen, smög sig Matthew, som gått och vankat kring stallbyggnaderna och passat på henne, in i huset med minen hos en inbrottstjuv och tassade uppför trappan. I allmänhet
— 79 —
