Annes ursäkt.
— Nå-å? sade hon och gick ut i förstugan.
— Jag är ledsen över att jag blev så ond och bar mig ohövligt åt, och jag vill gärna gå och be fru Lynde om ursäkt.
— Det låter höra sig. — Marillas avmätta ton förrådde ingenting av den lättnad hon kände. Hon hade gått och undrat, vad i all världen hon skulle taga sig till, om Anne ej gav efter. — Jag ska hämta ned dig, se’n jag mjölkat.
Efter mjölkningen kunde man följaktligen se Marilla med sin unga fröken vandra nedåt landsvägen, den förra rak och segerstolt, den senare med hängande huvud och ynklig min. Men efter en liten stund försvann Annes bedrövelse som genom ett trollslag. Hon höjde sitt huvud och trippade framåt med lätta steg; ögonen höll hon riktade på solnedgången, och det kom som en viss, dämpad munterhet över hela hennes väsen.
Marilla iakttog förändringen med ogillande blickar. Detta var ej den ångerfulla botgörerska, som hon önskade föra fram för den svårt kränkta fru Lynde.
— Vad går du och tänker på, Anne? frågade hon skarpt.
— Jag tänker på vad jag ska säga åt fru Lynde, svarade Anne drömmande.
Detta var ju tillfredsställande — eller borde åtminstone ha varit så. Men Marilla kunde ej värja sig för den tanken, att någonting i hennes straffprogram höll på att gå på sned … Anne behövde verkligen ej se så förtjust och belåten ut.
Och förtjust och belåten fortfor Anne att se ut, ända tills de hunnit in till fru Lynde, som satt och stickade ljusvekegarn vid sitt köksfönster. Då försvann glättigheten. Ångerfull förkrosselse stod att läsa i varje drag. Innan ett ord hunnit växlas, föll Anne plötsligt på knä framför den förbluffade fru Rachel och sträckte bönfallande ut händerna.
— Ack, fru Lynde, jag är så förfärligt ledsen, sade hon
— 82 —
