Annes ursäkt.
med darrande röst. — Jag kan inte uttrycka allt vad jag känner — nej, inte om jag så använde opp en hel ordbok … Ni får tänka er det. Jag bar mig gräsligt åt — och vad jag handlat illa se’n mot de snälla vännerna Matthew och Marilla, som låtit mig stanna kvar vid Grönkulla, fastän jag inte är nå’n pojke. Jag är en rysligt stygg och otacksam flicka, och jag förtjänar att straffas och för alltid visas bort av hyggligt folk … Det var mycket elakt av mig att fatta humör, därför att ni sade mig sanningen. Det var ju sanningen — vartenda ord ni sade var sant … Mitt hår är rött, och jag är fräknig och mager och ful. Det jag sa’ till er var också sant, men jag borde inte ha sagt det. Ack kära, snällaste fru Lynde, förlåt mig! Om ni svarar nej, kommer jag att sörja så länge jag lever. Och en sådan sorg har ni nog inte hjärta att vålla en stackars liten föräldralös flicka, säg — även om hon har ett fasligt svårt humör … Ack nej, det vill ni säkert inte. Var så innerligt snäll och säg, att ni förlåter mig, fru Lynde!
Anne knäppte ihop händerna, böjde sitt huvud och väntade på domens avkunnande.
Man kunde ej taga fel på uppriktigheten i denna avbön — den röjde sig i varje tonfall av hennes röst, och både Marilla och fru Lynde uppfattade dess omisskännliga klang. Men den förra förstod också — och det förargade henne i högsta grad — att Anne faktiskt njöt av detta förödmjukelse- och förnedringstillstånd och fråssade i de högpatetiska känslor, till vilka det kunde ge anledning. Var fanns det hälsosamma straff, varpå hon, Marilla, bespetsat sig? Anne hade förvandlat det till en i sitt slag utsökt njutning.
Den i grund och botten beskedliga fru Lynde, som ej betungades av någon skarpare iakttagelseförmåga, såg ej detta. Hon endast märkte, att Anne framfört en särdeles vältalig ursäkt, och allt groll smälte bort ur hennes själ. Med alla sina fel och brister — långsint var hon ej.
— 83 —
