Annes ursäkt.
arta sig skapligt nog. Hon har naturligtvis ett underligt sätt att uttrycka sig — hur ska jag säga? — hon använder så starka ord … Men det får hon väl vänja sig av med, nu när hon kommer att vistas hos bildade människor. Och ett häftigt humör har hon, det syns ju, men vet du vad, en unge, som har ett häftigt humör, det blossar upp och sprakar lite, och se’n går det över, och det är tusen gånger bättre med en sån än med en illmarig och lömsk. Bevare mig väl för illmariga ungar, det säger jag! På det hela taget, Marilla, tycker jag inte hon är oäven alls.
När Marilla gick hem, kom Anne ut ur trädgårdens doftande skymning med en bukett vita konvaljer i handen.
— Jag bad ju fint om ursäkt, säg? frågade hon stolt, då de gingo utför stigen. — Jag tyckte, att när jag nu ändå skulle göra det, kunde jag göra det ordentligt.
— Ja, nog gjorde du det ordentligt alltid, sade Marilla.
Hon fann till sin häpnad och ledsnad, att hon helst hade velat skratta åt minnet. Hon hade dessutom en obehaglig känsla av, att hon borde ge Anne en liten uppsträckning för att hon gjort sin sak alltför väl — men det hade ju varit löjligt. Hon tystade sitt samvete genom att säga i sträng ton:
— Jag hoppas du inte ska behöva ställa till med flera sådana där ursäktscener … Du är tvungen att behärska ditt häftiga lynne, Anne.
— Ja, det skulle inte vara svårt alls, bara folk ville låta bli att retas med mig för mitt utseendes skull, sade Anne med en suck. — Andra saker tar jag med ro, men jag är nu så trött på att jämt få äta upp mitt röda hår, att jag blir alldeles topp rasande … Tror ni verkligen, att mitt hår blir vackert kastanjebrunt, när jag hunnit växa upp och bli stor?
— Du skulle inte tänka så mycket på ditt utseende, Anne. Du är bestämt fåfäng?
— 85 —
