framför allt ansetts böra iakttagas i fråga om strafflagar, nemligen att de endast ega giltighet med afseende å hvad, som sker efter deras trädande i kraft. Hvarest en gerning således icke faller under de vid dess begående gällande straffrättsliga bestämmelserna, är den icke ett brott (nullum crimen, nulla poena sine lege), och blir det ej heller derigenom, att den i derefter utfärdad lag sålunda karakteriseras. Denna grundsats har i sjelfva verket varit omfattad i alla mera utbildade rättssystem, om den äfven icke öfverallt bragts till uttryck i en särskildt uttalad rättssats. Likväl har man understundom visserligen underlåtit att hålla grundsatsen vid magt. Isynnerhet har detta varit händelsen, då den lagstiftande och den lagskipande myndigheten ej hållits i sär från hvarandra, utan samlats i en hand (grekisk och romersk rätt: folkförsamlingarne; hos oss: konungens rätt att arbitrera).
Ifrågavarande grundsats är jemväl att följa vid konkurrens mellan äldre och nyare lag. Äfven här gäller, att förhållandet bör pröfvas efter de omständigheter, som förelågo, då gerningen begicks. Och med afseende å den ifrågasatta tillämpningen af den ena eller den andra strafflagen, får väl för detta fall den afgörande tidpunkten anses vara det ögonblick, då handlingen företogs och ej då effekten häraf inträdde. Men i öfrigt råder allmänneligen den uppfattning, att, om gerningen bedömes mildare i den nya lagen än i den gamla, den förra bör till brottslingens förmån följas. Härvid bör dock naturligen hänsyn tagas icke blott till de straffsatser, som i lagarne fastställts med afseende å brottets föröfvande under vanliga förhållanden, utan till hvad, som med afvägande af alla de omständigheter, som enligt den ena och den andra lagen inverka vid bestämmandet af straffet, kan vara att ådöma. Skulle enligt den nya lagen straff ej kunna åläggas, förfaller all fråga derom.
Ort och föremål för brottet samt gerningsmannens person.Strafflagstiftningen i ett land kan, utan afseende å tiden för brottets begående, äfven eljest sakna tillämplighet i ett särskildt fall. Staterna tillägga sig nemligen icke rätt eller förpligtelse att beifra hvarje brott. De sätta för sig i detta afseende vissa gränser och ingripa ej, derest icke vissa
