Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/104

96

medel att förfölja politiska förbrytare utöfver sina gränser och hindra dem från bedrifvandet af fortsatta stämplingar mot rikenas inre och yttre säkerhet. Öfverenskommelser om en dylik handräckning skedde derföre ock i sammanhang med fredsslut eller mellan stater, som eljest för ögonblicket icke ansåge sig hafva stridiga intressen i politiskt afseende. Hvad beträffar vanliga brott, lät man i fall af en flykt ur landet sig nöja med den sålunda sjelfvilligt valda landsförvisningen. Möjligen vidtogs dock ytterligare en konfiskationsåtgärd. Men detta var allt. Nu är åter förhållandet omvändt. Det är just allmänna brott, som gifva anledning till utleverering, hvaremot politiska förbrytare principielt äro tagna i skydd härför. Häri visar sig tydligen, att institutet upphört att stå i diplomatiens och trädt in i den allmänna lagskipningens tjenst. En stat medger numera enligt regel icke utleverering för annat fall, än att den gerning, med afseende hvarå densamma begäres, enligt statens egna lagar utgör ett brott, samt säkerhet finnes för att rättvisa äfven skall vederfaras den reqvirerade personen och att det ej mot honom må förfaras hårdare, än som skulle hafva skett, derest hans gerning blifvit bedömd efter statens egna strafflagar. Det beror på hvad trygghet, som i dessa hänseenden erbjudes af den reqvirerande statens organisation och inre tillstånd samt dess processväsende och strafflagar. Men detta hindrar likväl ej, att en utlevereringsakt alltjemt företer åtskilliga element af mera politisk beskaffenhet. Först och främst begäres och beviljas utleverering på diplomatisk väg, under förhandlingar mellan staternas regeringar. Än vidare upprätthålla staterna gent emot hvarandra ett anspråk på full likställighet i detta ärende. Och då man på grund häraf måste söka vinna gemensamma regler och bestämningar för två länder, hvilkas straff- och processväsende dock städse i någon mån afvika från hvarandra, skall det ovilkorligen inträffa, att de för utlevereringen antagna normerna ej rätt passa samman med det ena eller det andra landets straff- och processlagar. På sista tider hafva staterna efter franskt föredöme (först i traktat mellan Frankrike och