varit bestämmande för dem vid vidare förhandlingar och öfverenskommelser i ämnet. Och dessa principer äro inga andra än de, som i allmänhet följas, och hvilka i det hela kunna sägas uttrycka det franska uppfattningssättet. De i åtskilliga afseenden härifrån afvikande engelsk-amerikanska reglerna gälla icke hos oss. Och hvad beträffar de olikheter, som våra traktater sinsemellan förete, bero de icke på någon nationell utveckling, utan återgifva endast de förändringar, som grundsatser och stadganden allmänneligen undergått på detta område.
De vigtigare regler, som för närvarande här gälla, torde vara följande. Politiska förbrytare utlemnas ej. Det sker likväl mellan sådana stater, som stå i en politisk förening (Sverige och Norge; äfven i Kielerfreden gjordes med afseende å den emellan Sverige och Danmark ömsesidigt åtagna utlevereringspligten ej något förbehåll i fråga om politiska förbrytare) eller i allt fall hafva ett gemensamt politiskt intresse beträffande de förbrytare, hvarom fråga är (Ryssland, Österrike och Preussen 1834 rörande sina polska besittningar). Vidare sker utleverering numera enligt regel vid svårare angrepp å statsöfverhufvuds eller någon hans familjemedlems lif, äfven om det begåtts i politiskt syfte. Orsaken härtill var ett 1854 mot Napoleon III begånget mordförsök, och första bestämmelsen härom inflöt i traktaten mellan Frankrike och Belgien 1856. Hos oss finnas föreskrifter i denna rigtning i våra konventioner med Frankrike, Belgien, Tyskland, Nederländerna, Luxemburg och Spanien. Egna undersåtar utlemnas ej (England och Nordamerika annorledes och så äfven Sverige och Norge i förhållande till hvarandra). Utleverering sker vidare ej för andra gerningar än dem, som utgöra ett brott såväl enligt den utlevererande som den reqvirerande statens lagar. Men ej ens detta är tillräckligt. Politiförseelser föranleda i allmänhet ej utleverering och ej heller andra smärre förbrytelser (mellan Sverige och Norge är här intet särskildt undantag gjordt). Man har nämligen i traktaterna närmare angifvit de brott, för hvilka utleverering kan begäras. Men i tidens lopp har antalet af dessa brott alltjemt ökats. I början var det blott
