Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/129

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Den speciella delen.

Brott mot en persons lif.
Lindblad. Om dråp och mord.
Utgångspunkten för bedömandet af rättsstridiga angrepp mot någons person var i vår äldre rätt ej fullt densamma som nu. Sjelfva begreppet dråp har nemligen till någon del förändrat karakter. Ursprungligen räknades såsom vanligt dråp, om en friboren, utan kränkning af någon särskild frid, i vredesmod dödat annan friboren medlem af rättssamfundet med ärliga vapen och ej försökt att hålla sin gerning hemlig eller att dölja, det han vore banemannen. Deremot var det ej af någon särskild betydelse, om den dödade vid gerningens begående varit vid full lifskraft eller redan förut befunnit sig nära döden. Och likaledes ansågs dråp kunna föröfvas å den, som ännu var i moderlifvet, blott att lifsgnistan blifvit tänd (Gragas). Från kyrkans sida uppställdes här det antagande, att fostret med fyrationde dagen fick själ. Och med afseende härå belade åtskilliga rättsböcker tillintetgörandet af så gammalt foster med hel eller half mansbot. Om gerningen föröfvats med berådt mod eller i bråd skilnad, var likgiltigt, och ej heller lades vigt derå, att gerningsmannen icke haft för afsigt att döda, utan endast att misshandla. Det var tillräckligt, att döden följt såsom en verkan af hans afsigtliga handlande. Och i fråga om detta kausalsammanhang nöjde man sig med vissa yttre och temligen osäkra kännemärken (större sår, såren oläkta vid dödens inträdande eller ännu efter ett år; så äfven i 1734 lag MB 39, 2).

Straffet för dråpet vexlade med de allmänna förändringarna på straffrättens område och det i följd häraf föranledda utbytet af straffmedel. Sålunda finnes det derför hafva varit stadgadt såsom straff: fridlöshet (isländsk och norsk rätt; hos oss

16