förfarande vid envig (Str. L. 14, 40) samt med fosterfördrifning utan qvinnans vilja (Str. L. 14, 28) etc. I händelse af förgiftning hänvisas beträffande straffbarheten till hvad, som stadgats om mord (lika ansvar i fransk, belgisk, engelsk och österrikisk rätt; i tysk, holländsk och ungersk stadganden blott beträffande annans skadande till helsan genom förgiftning). Med afseende å förgiftning gälla dock i vigtiga afseenden särskilda föreskrifter, nemligen i fråga om försök, förberedelse och vållande, hvarförutom ej skilnad göres mellan gerningens föröfvande med öfverläggning och i hastigt mod eller om afsigten varit att döda eller allenast att åstadkomma skada å helsan (Str. L. 14, 18—21).
Privilegierade dråp.Såsom privilegierade dråp förekomma i den moderna rätten allmänt: barnamord, fosterfördrifning och utsättande eller öfvergifvande af person, hvarom man är skyldig att taga vård. Det mildare bedömandet af barnamord synes egentligen tillhöra den moderna rätten. I den romerska rätten funnos derom inga särskilda bestämmelser. Och på grund häraf följde å gerningen ett strängt ansvar. Ty det föll under straffbestämmelserna rörande dödande af anförvandt. Och sedan hvad, som föreföll inom familjerna, i den germanska rätten kommit att dragas under de allmänna domstolarnes pröfningsrätt, gjorde sig äfven här ett liknande uppfattningssätt gällande (fortfarande i engelsk rätt murder samt i fransk rätt lika med assassinat och parricide). Först med de strömningar, som ledde till straffrättens ombildande till dess nuvarande gestalt, eller med den s. k. upplysningsperioden, började de åsigter, som nu råda i ämnet, att omfattas. Man framhöll: qvinnans nödställda belägenhet, abnorma tillstånd samt fruktan för egen skam och för barnets framtid. Förutsättningar för det sålunda lindrigare bestraffade mordet blefvo: att barnet var oäkta (ej österrikisk rätt, fastän på grund häraf ytterligare strafflindring) och framfödt med lif, att modern var gerningsman, och att dödandet skett vid eller strax efter födseln (norsk rätt: inom dygnet). Hvad beträffar den svenska rätten, hafva äfven dess stadganden i ämnet undergått en utveckling af här skildrade art. Enligt
