Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/150

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142

sida. Mau har dock tydligen varit tveksam, från hvilken ståndpunkt man närmast skulle gifva skäl för ett lindrigare bestraffande af enviget, och å hvilket ställe i rättssystemet man skulle inrymma hit hörande stadganden (enviget behandlas i tysk rätt i sammanhang med ärekränkning, i holländsk rätt och den svenska KF 291 1861 med brott mot offentlig ordning, men eljest vanligen med dråp och misshandel såsom i norsk och nu gällande svensk rätt samt vidare i belgisk, ungersk, österrikisk och dansk rätt). Men man var i allmänhet ense i att mildra förutvarande bestämmelser (i fransk rätt, hvarest enviget ej omnämnes, anses det i rättspraxis såsom en förbrytelse mot lif under förmildrande omständigheter; enligt engelsk rätt bestraffas dock fortfarande såväl duellanter som secundanter för ˮmurderˮ; och i finsk rätt betraktas enligt KF 2911 1866 död och sår principielt såsom mord, dråp och misshandel samt tillämpas de biträdande vanliga regler för delaktighet). I vår rätt hafva, för det fall att skada uppstår af enviget, de straffbestämmelser, som gälla för dråp och misshandel i hastigt mod, tydligen i det hela legat till grund för stadgandena om envig. I de flesta andra rättssystem äro straffsatserna åter betydligt lägre, hvarförutom i dem oftast ej annat frihetsstraff användes än det, som ej kan anses föra någon skam eller vanheder med sig (tysk och ungersk rätt: statsfängelse; dansk rätt: härförutom enkelt fängelse; norsk och österrikisk rätt närmare i öfverensstämmelse med vår). För alla rättssystemen är det deremot gemensamt, att de i viss måtto afväga straffet efter envigets utgång. Men härjemte länder äfven allmänt öfverenskommelse om stridens fortsättande till enderas död till förhöjning af straffet (ej i belgisk, ungersk och österrikisk rätt; i svensk, norsk och holländsk, blott om döden följt). I öfrigt hafva i anslutning till äldre rätt straff stundom utsatts för sjelfva utmanandet och antagandet deraf (svensk och belgisk rätt, hvaremot ej i holländsk, dansk eller norsk; i norsk ej ens straff, om ringare skada af duellen; i österrikisk, ungersk och tysk rätt strafffrihet, om striden frivilligt uppgifves) samt äfven för sekundanter (ej i tysk och holländsk rätt,