den olikhet, att den gjort straffbarheten af en vanlig ärekränkning afhängig af den skymfades närvaro. Och i följd häraf hade ej heller begreppet beskyllning vunnit sin fullständiga utbildning. Så vidt fråga ej var om tillvitelse för brott, egde det endast tillämpning med afseende å skriftliga injurier. I enlighet med hvad ofvan antydts, uppfattades härjemte såsom ärekränkning allenast verbalinjurier och symboliska injurier men i motsats till den äldre rätten icke realinjurier, hvarförutom åtskilliga ärestraff här särskildt ännu förekommo: afbön, återkallelse och smädeskrifts uppbrännande af bödeln (MB 5,2; 14,3; 15,9; 18,8; 60,4, 5 och 6; UB 9,4; RB 30,4). Genom KB 11⁄6 1740 förordnades redan uttryckligen, att förlikning kunde ega rum i fråga om oqvädinsord, som ej voro ˮaf någon synnerlig beskaffenhet eller skett i stort samqvämˮ (jfr. RB 20,4).
Falsk anklagelse.
Hammarskjöld, Om falsk
angifvelse och ärekränkning.Går en beskyllning för brott ut på att ett
rättsligt förfarande må inledas mot den, som
beskyllningen afser, innebär den icke allenast ett
förtal, utan faller in under begreppet falsk anklagelse.
Gerningen ställer sig då straffbar icke blott såsom
ärekränkning, utan äfven från den synpunkten, att
den tjenar till medel för åstadkommandet af en
persons bestraffning och således utgör ett angrepp på
dennes rätt till lif, kroppslig integritet, frihet eller
gods. Detta uppfattningssätt har tydligen äfven
gjort sig gällande i den äldre germanska rätten.
Särskilda straffbestämmelser voro gifna med
afseende å falskt åtal, och för detta fall funnos ej
sådana inskränkningar och förbehåll, som uppställts
i fråga om straffbarheten af vanlig ärekränkning.
Redan den omständighet, att någon, efter att hafva
anlagt en sak mot annan, låt vara af fullkomligt
civil beskaffenhet, ändrade sitt käromål eller eljest
ej var i stånd att lagligen styrka sina från början
framställda påståenden, medförde för honom
bötesansvar (s. k. tvætala och offtala i de svenska
rättsböckerna, svealagarne, LL:ne och Allm. St.L.) Gick
talan ut på lif och ära, stego böterna ansenligen
(från 3 till 40 mark enligt ChLL TgmB 20,1; jfr.
Allm. St.L. TB 2 i fråga om tilltal för tjufnad).
