Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/173

165

misshandel, bortförande ur riket, försättande i tvångstjenst och utsättande å sådant ställe, der uppenbar fara är för lifvet; i fråga om bemägtigande af barn afsigten att öfva det till vanart; i fråga om bortförande ur riket försättande i tvångstjenst; i fråga om utsättande omfattningen af den deraf lidna skadan; i fråga om våldtägt å qvinna, som är i sådant tillstånd, att hon ej kan värja sig, hennes bringande i sådant tillstånd och i hvarje fall inträffad svår kroppsskada eller död för qvinnan; i fråga om enlevering af minderårig qvinna saknaden af medgifvande från hennes sida; i fråga om tvingande till giftermål tvångets utöfvande af annan giftoman än fader eller moder). Enligt regel tänkas gerningar af förevarande art endast föranleda ansvar, så framt de varit uppsåtliga. I vår rätt bestraffas dock vållande till annans förlust af frihet så till vida, som ett olaga häktande medför straff, äfven om det ej skett ˮaf argt uppsåtˮ utan ˮför förment brottˮ (så äfven i norsk rätt). Straffet är dock jemförelsevis ganska ringa. Och i mån som försök här belagts med ansvar är detta regelrätt äfven händelsen med dess straffbarhet i förhållande till den fullbordade gerningens (i svensk rätt beträffande hot och våldtägt, hvaremot ej lägre strafflatitud bestämts för det fall, att ändamålet icke vunnits vid ombordtagande af person för försättande i slafveri och barns bortförande till öfvande i vanart). I fråga om de medel, hvarigenom brott mot frihet kunna föröfvas, hafva lagstiftarne med afseende å de qvalificerade formerna deraf mestadels framhållit, att härtill ej är af nöden fysiskt våld (hos oss i fråga om utsättande och bortförande), utan att äfven hot eller list kunna för ändamålet hafva användts (hos oss i fråga om våldtägt, ehuruväl här ej list annat än af viss beskaffenhet). Men så framt annat ej särskildt angifvits, ligger enligt regel icke någon vigt på de medel, som begagnats (dock allmänt allenast våld och hot vid oqvalificeradt nödgande samt hos oss äfven vid tvingande till giftermål). Initiativrätt i fråga om åtals anställande i mål af förevarande beskaffenhet tillhör vanligen den allmänna åklagaren. Dock är för vissa fall målseganden ensam behörig i nämnda hänseende, framför allt der den