kom att bestraffas, för det fall att dermed stode i samband ett olofligt inträngande i annans hemvist (inbrott). Men likvisst kunde stöld äfven i äldre tider föröfvas å sådana ting, som funnos ute å mark. För detta fall synes man dock allmänneligen hafva fordrat, att det kommit till ett bortförande af det tillgripna. Och för så vidt tillgrepp skett af naturalster, var för dess bestraffande såsom stöld ytterligare förutsättning, att naturalstren genom någon slags åtgärd dessförinnan tagits i särskild besittning af vederbörande rättsegare. Ett sådant besittningstagande var visserligen icke af nöden i fråga om boskap, skörd och planterade träd. Ty med afseende å dylika ting var deras ursprung tillräcklig förvärfstitel. Men annorledes var förhållandet med allt det, som i mera inskränkt mening var naturalster: fisk, vilda djur och träd i skogen samt gräs å naturlig ängsmark. Ursprungligen synas vatten, skog och äng icke hafva betraktats såsom föremål för den privata eganderätten. Hvar och en egde således att efter behof och förmåga vända sig fleras produkter till godo. Häri hade visserligen till stor del ändring skett redan vid den tid, hvarifrån de äldsta rättskällorna härstamma. Men de ursprungliga rättsförhållandena utöfvade dock fortfarande en inverkan på rättsuppfattningen, så till vida som man ej gerna ville med tjufnadsansvar belägga tillgrepp af ifrågavarande naturalster. Endast för det fall att någon behörigen satt sig i personlig besittning af dem, blef det tillgrepp, som derefter å dem föröfvades, stöld. Och på sådant finner man i den äldre rätten tal om stöld af fågel eller hjort, som bar egarens märke, stöld af vildt djur ur grop eller snara, hvari det fångats, stöld af på jagt dödadt djur, stöld af fisk ur nät eller mjärde, stöld af slaget gräs samt stöld af hugget träd eller förarbetadt timmer. Framför allt hörde dock till stölden ett lönligt tillvägagående. Deraf berodde dess nesliga karakter och högre straffbarhet. I detta afseende möter oss vid egendomsbrotten samma åskådningssätt, som inom förgripelserna mot annans person medförde ett framhäfvande af mordet i dess gamla bemärkelse såsom en särskildt svår förbrytelse. Hvarest
Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/177
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
169
22
