tillkommit på grund af åtskilnaden mellan större och mindre boskap. Och äfven efter det att penningevärdet tillagts en afgörande betydelse i sådant hänseende, var det dock en längre tid bortåt efter andra grunder, som man vid boskapsstöld skilde mellan stora och små stölder samt snatteri, nemligen efter djurets slag och ålder (ÖGL, WmL:ne och LL:ne; äfvenledes i burgundisk och salisk rätt; i VGL:ne värdet åter bestämmande). Boskapsstöld synes i öfrigt hafva betraktats såsom en särskildt svår form af tjufnad, och, för det fall att det tillgripna djuret efter här angifna grunder gjorde gerningen till högsta boskapsstöld, s. k. gortjufnad, blef med tiden straffet i vår rätt äfven större än vid annan full tjufnad (i LL:ne vid uppenbar gortjufnad utöfver lifvets förlust ytterligare boskifte af tjufvens lösa egendom).
Äfven eljest kunde i äldre rätt en stöld vara qvalificerad på annan grund än med afseende å ett högre penningevärde hos det tillgripna. Sålunda finnes i de flesta äldre svenska och danska rättsböcker stöld af säd ute å marken hafva betraktats såsom full tjufnad (i ÖGL till och med ej blott, såsom eljest vid uppenbar full tjufnad, förlust af lif och boskifte af den lösa egendomen, utan äfven förlust af den fasta egendomen; tjufven här kallad agnabaker). Härtill synes visserligen hafva fordrats, att en viss mängd säd tillgripits, men detta minimum, som i de olika lagarne angifves olika, uppgick dock enligt åtskilliga lagar (UGL, VGL, WmL:ne) icke till det värde, som det stulna eljest skulle hafva för att medföra ansvar för full tjufnad. Hvad, som här föranledde det högre straffet, var, likasom beträffande boskapsstöld ute å mark, svårigheten för egaren att värja sig mot tillgreppet. Sådan egendom, som ej kunde hafvas under stängsel och i personligt förvar, togs af lagen i särskildt skydd. Om sädesstöld heter det just i WmL:ne: ˮakrom ær garþær at wæk. oc himen at þæckioˮ. Häri låg dock äfven ett erkännande af den grundsats, att stöld, som skedde medelst brytande af stängsel och lås eller under olofligt inträngande i annans byggnad, var i högre måtto straffbar. Och stadganden i denna rigtning påträffas såväl i
