förhållande helt och hållet kan få bortfalla (norsk och dansk rätt i fråga om underlåten lysning af hittadt gods). De olika grundsatser, som i straffsystemen tillämpats med afseende å tillgrepp från äkta maka och annan nära anförvandt äfvensom mellan dem, hvilka lefva i gemensamt bo, eller af tjenare från deras husbönder i fråga om strafflöshet och initiativrätt beträffande gerningens beifrande, möta oss i öfrigt äfven i stadgandena rörande försnillning. De i svensk rätt gällande bestämmelserna rörande bodrägt hafva väl också sin tilllämplighet, oafsedt om gerningen till sitt väsende närmast är stöld eller försnillning. Och hvad eljest särskildt beträffar åtalande af försnillning, har hos oss målseganden städse afgöranderätten (så äfven i norsk rätt med undantag för underlåtet lysande af hittegods under vissa förhållanden). Mera egendomligt för vår rätt är jemväl, att enligt densamma försök till försnillning icke är straffbart. Det är det nemligen endast så till vida, som man i ett förnekande till att innehafva gods, som hörer annan till, eller i underlåtet lysande af hittegods, vill se allenast försök till försnillning.
Våra nu gällande bestämmelser om försnillning återgifva utan synnerligen väsentliga förändringar innehållet i det, som i denna del stadgats genom kongl. förordn. d. 4⁄5 1855 §§ 4, 5 och 9 samt d. 7⁄9 1858 §§ 33, 35, 36 och 41 (straffsatserna dock något olika och särskildt försnillande af gods under stängsel eller från nödställd ännu allenast oqvalificerad stöld). I våra äldre rättsböcker synes ej ett försnillande af annans egendom utan vidare hafva betraktats såsom stöld. Gerningar af dylik art finnas enligt regel ej heller behandlade i straffbalkarne, utan omtalas i sammanhang med framställandet af reglerna rörande de civilrättsliga förhållandena. Och detta fortfor i sjelfva verket ända till utfärdandet af 1855 och 1858 års kongl. förordn. Försnillning synes närmast hafva betraktats från synpunkten af ett förvägrande att göra annan rätt och var i denna sin egenskap belagd med det vanliga, jemförelsevis lägre ansvaret för oredlighet. Emellertid förekomma äfven i vår äldsta rätt exempel derpå, att ett dylikt försök att tillegna sig annans gods bestraffades