Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/222

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
214

uppehålla vederparten i utfåendet af hans rätt eller ej ställde sig laga dom till efterrättelse. På sådant sätt kunde till och med ansvaret efterhand stegras till fridlöshet med alla dess rättsverkningar.

Rättsförnekelsen var alltså i och för sig straffbar. Men härförutom funnos särskilda straff stadgade för bristande uppfyllelse af kontraktsenliga förpligtelser: brytande af köp- eller legoaftal (köpruf, malaruf, leghu ruf i de svenska rättsböckerna), säljande, utlegande eller pantsättande af något åt två eller flera, afyttrande af sådant, i fråga hvarom man brast i hemul, och oredlighet såsom samegare, målsman eller fullmägtig etc. Kom till det oredliga förfarandet sådan åtgärd, hvarigenom man sökte gifva sken af berättigande åt sitt handlingssätt, verkade den uppfattning, som i tjufvens lönliga tillvägagående såg en särskild anledning till stöldens strängare bestraffande, äfven här till en skärpning i ansvaret. Då nemligen oredlighet eljest enligt regel blott medförde låga böter, ökades dessa här ansenligen eller inträdde till och med urbota bestraffning. Stundom utmärktes gerningen äfven utan vidare såsom stöld och föranledde det derför stadgade ansvaret. Emellertid var det en följd af den jemförelsevis ringa utveckling, som handels- och affärsförhållandena i det äldre germanska samhället hade, att det endast var i enstaka fall, som svikligt förfarande af sistberörda art särskildt omnämndes. Men ansvarsbestämmelser funnos dock gifna dels för säljande af förfalskade varor och för brukande af falsk mått eller vigt dels ock för rubbande af laga råmärken samt för förfalskning af mynt och skriftliga urkunder.

För den germanska rätten voro alltså bedrägeri och förfalskning i modern bemärkelse icke alldeles främmande. Åtskilliga former af dessa brott voro omtalade och utmärkta såsom i högre måtto straffbara än annan oredlighet. Begreppen bedrägeri och förfalskning hafva dock ytterst fått sin utbildning i den romerska rätten och derifrån öfverförts till den moderna. Och hvad beträffar oredlighet i öfrigt, har den upphört att vara straffbar utom i några särskildt anmärkta fall. Enligt regel föranleder oredlighet i och för sig endast, att