(holländsk och belgisk rätt). Hvad beträffar den belgiska rätten framhålles härvid uttryckligen, att denna sammanställning skett med hänsyn till förbrytelsernas egenskap att kränka ˮla foi publiqueˮ.
Äfven hvarest man såsom i vår rätt behandlar förfalskningsbrotten i ett kapitel, har dock deri icke upptagits något allmänt lagrum med definition på förbrytelsen. Ett verkligt hinder härför ligger jemväl i den omständighet, att ingen full öfverensstämmelse råder mellan de på detta område följda principerna, ej ens inom ett och samma rättssystem. Härutinnan röjer sig bland annat, att förfalskningsbrotten verkligen äro olikartade företeelser. Emellertid finnes det grundsatser, som äro genomgående eller som åtminstone äro förherrskande. Förfalskning anses sålunda kunna utföras ej blott genom ett förändrande, utan äfven medelst ett förfärdigande till nyes (dock ej i fråga om gräns- och vattenmärken i österrikisk, ungersk, fransk, belgisk och holländsk rätt). Hit räknas äfven, att man till något svikligen anskaffar sådan äkta tillsats, att det derigenom erhåller sken af något, som det rätteligen icke är. Och ytterligare föres, hvad beträffar allmänna handlingar, till förfalskning äfven det, att man deri inför eller låter införa hvad, som strider mot sakförhållandena — s. k. intellektuell förfalskning (fransk, belgisk, holländsk, tysk och ungersk rätt; exempel derpå redan i den romerska rätten). Äfven ett förstörande tillägges mångenstädes karakteren af förfalskningsbrott, så snart föremålet derför är en annan tillhörig urkund (tysk, ungersk och österrikisk rätt; i svensk rätt i fråga om arkivhandlingar samt gräns- och vattenmärken). Någon bestämd verkan af förfalskningen fordras ej, för att den skall räknas såsom fullbordad. Deremot göra sig i sådant hänseende olika regler gällande beträffande ett begagnande af det förfalskade. Den, som begagnar hvad, som honom veterligen är förfalskadt, straffas visserligen allmänt såsom förfalskare, fastän delvis under lindring i straffet (i österrikisk och ungersk rätt vid penningförfalskning och i belgisk ytterligare vid stämpelförfalskning; i svensk rätt intet annat stadgande af denna art än Str. L. 12,17). Men hvad angår sjelfva
