Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/278

270

samlade sig äfven under den följande utvecklingen det hufvudsakliga intresset. Och till stor del voro de i edsöreslagstiftningen ingående föreskrifterna af allmän natur tydligen företrädesvis affattade med hänsyn till hemfridsbrottet, samt gåfvos jemväl åt rättssatser, som från början hade en dylik speciell karakter, senare uttryckligen allmängiltighet. Ursprungligen gällde det om hemfridsbrottet liksom i allmänhet om svårare öfvervåld, att hvad, som särskildt föranledde ett högre ansvar, var, att handlingen företogs med en samlad styrka. Denna uppfattning möter oss i den äldre sydgermanska lagstiftningen. Ett inträngande på annans område kunde försenas med ringa böter, men, om det skedde med ett följe af ett visst antal personer, inträdde, så vidt en våldsgerning afsågs, det högre ansvaret. Och annorledes har det till en början ej heller varit i den nordiska rätten. Efter hvad förut angifvits, ställdes i den danska rätten eldanläggning i förening med ett öfverväldigande till straffbarheten lika med den lönligt anstiftade mordbranden (SkL). Och de derstädes förekommande ansvarsbestämmelserna rörande hemfridsbrott skilde sig enligt regel ej från de sydgermanska (endast jyske lov gör undantag). För hvad, som i den danska rätten var ett motstycke till de svenska frids- och edsöresbrotten, de s. k. heerwerk, var just det karakteristiska, att gerningarne utfördes af en större skara folk. Hvad beträffar den svenska rätten, angifva visserligen de äldsta stadganden, att åtminstone i fråga om hemfridsbrottet förhållandet ej heller i vårt land varit annorledes (se särskildt VGL II Add. 7,28, ÖGL EB 14). Men med edsöreslagstiftningen blef det dock fastställdt, att till brytande af hemfrid och edsöre hörde ej ett flertal, utan vore en mans gerning till fylles. Deremot var det en genomgående grundsats för den svenska rätten, att edsöresbrott ej förelåge, om icke verkligt våld å person föröfvats. I fråga om våldets art och storlek skilde sig lagarne visserligen från hvarandra (i landskapslagarne redan allmänt i motsats till 1285 års stadga frihetsbrott, som dock beskrifvas på ett sätt i svealagarne och på ett annat åter i götalagarne; för öfrigt i svealagarne blott dråp och sår, i götalagarne