Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20

detta var förenadt med förlust af egendom och en vanheder, som följde den aflifvade efter döden. Tidigare mera vanliga sätt voro: halshuggning, hängning, rådbråkning, bålet, stenande och begrafning lefvande. Ofta stod dödssättet i beroende af brottets beskaffenhet (t. ex. halshuggning vid dråp, bålet vid mordbrand), och hänsyn togs äfven till den lifdömdes stånd och särskildt till hans kön (qvinna ej hängas). Senare tids skärpningar af dödsstraffet gingo dels ut på grymmare dödssätt, fyrdelning, kokning, sönderslitning, och dels straffets verkställande efter ett föregående pinande, (knipande med glödande tänger, stympning, släpande af hästar till afrättsplatsen) eller i förening med särskild skymf och nesa (föregående utställande, särskild drägt etc.) Ännu i 1734 års lag omnämnas sålunda såsom skärpning af dödsstraffet (halshuggning hängning): rådbråkning och stympning. Hvad beträffar förverkandet af egendom, stadgas detta i 1734 års lag fortfarande för ett enstaka fall (MB 21,3 våld å skeppsbrutne). Ett uttryck för den äreförlust, som var förenad med lifsstraffet, låg i det skymfliga behandlingssätt, för hvilket lifdömd persons lik utsattes, vare sig den lifdömde afrättats eller dött före straffets verkställande (nedgräfning å galgbacke eller i skogen genom skarprättares försorg, för svårare fall stegling eller förbränning å bål af liket).

Förut skildrade omslag i strafflagstiftningen under det adertonde seklet till förmån för förbrytaren bar äfven sina frukter i fråga om lifsstraffet. Man borttog alla onödiga skärpningar af dödsstraffet — de måtte hafva afsett att öka förbrytarens lidanden och förnedring eller att i förhöjd grad tjena andra till varnagel (hos oss KF 106 1841). Ja röster höjdes äfven mot straffartens användning — först Sonnenfels 1733, hufvudsakligen Beccaria 1764. Under inflytande af dessa nya grundsatser hafva lagstiftarne i allmänhet inskränkt dödsstraffets användning till ett ringa antal fall, och i flere stater har man, delvis dock endast för en öfvergående tid, äfven genomfört dess fullständiga afskaffande (Toscana 1786, 1847, 1860, Italien, Österrike 1787—1795, 1803—1852, Portugal 1867, Holland 1870, Schweiz 1874—1879, åtskilliga