skattades enka (UL, WmL II), och i öfrigt var den sociala ställningen afgörande. Friboren qvinna gällde mera än frigifven, och denna åter mera än trälinna. Och äfven inom dessa klasser gjordes åtskilnader. Sålunda berodde, hvad trälinnor angick, böternas storlek af den mera eller mindre framstående plats som de intogo i hushållet (VGL:ne, Lex Fris.). Dog qvinna af lägersmål, tillkom ytterligare, efter hvad några lagar särskildt angåfvo, dråpsbot (i svenska lagar, VGL:ne, WmL I, UL: vådabot).
Förefalla dessa bestämmelser egendomliga från den moderna rättens ståndpunkt, hade å andra sidan de principer, som för närvarande äro bestämmande på ifrågavarande område, allenast i mindre måtto kommit till erkännande och uttryck i den äldre rätten. Det lades mindre vigt derpå, huruvida det var gift eller ogift qvinna, som kränkts till sin ära, huruvida det var ett äktenskapsbrott eller allenast ett lönskaläge. I båda fallen var en familj skymfad. Klagorätten tillhörde blott i det första fallet den äkta mannen och i det andra åter giftomannen. På samma sätt gjordes i fråga om straffbarheten ingen större skilnad mellan lönskaläge och våldtägt, samt var det af mindre betydelse, om ett bortförande af qvinna hade egt rum med eller mot hennes vilja. Ja felades bifall och medverkan af giftomannen och qvinnans öfriga fränder, var den från mannens sida henne tillförsäkrade rätten af äkta hustru ej till fylles i sådant hänseende, utan förelåg i allt fall blott straffbart lägersmål (GottlL). Ursprungligen egde qvinnan alldeles icke att råda öfver sig sjelf, och tillhörde, hvad angick äktenskapsförbindelse, bestämmelserätten giftomannen och hennes öfriga fränder. Hennes samtycke till äktenskap hade derför ej heller någon verkan, och, vare sig lägersmål eller bortförande af henne skedde medelst tubbande eller ock med våld, var gerningsmannens skuld egentligen lika stor. Det var hennes slägts, eller för det fall att fråga var om gift qvinna, hennes mans ära saken vidkom, ej henne. Och det ansvar, som var stadgadt, afsåg ej heller henne, utan mannen, våldsverkaren eller förföraren. Hvarest gerningen skett med hennes begifvande, aflopp det dock visserligen icke utan
