Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/305

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
297

detta sätt medförde i allt fall både lönskaläge och hor ansvar för mannen, äfven om icke någon familjs ära derigenom kommit till skada, och likaledes för qvinnan, fastän hennes målsman kunde vilja förlåta henne gerningen. Biskopens soknari hade äfven under vissa förhållanden en åtalsrätt i dylika mål. Någon verklig likställighet mellan man och qvinna rådde deremot visserligen icke. Men begreppet dubbelt hor var dock redan kändt, och vid äktenskapsbrott af mannen hade han att erlägga böter och egde hustrun, derest hon tog den qvinna, med hvilken han förbrutit sig å bar gerning, rätt att döda henne (UL, SmL, HL, WmL II). Hustrun hade sålunda härstädes erhållit målseganderätt.

I tiden efter landskapslagarne gjorde sig det kyrkliga uppfattningssättet alltmera gällande. I LL:ne, Allm. St. L. och Visby St. L. finnes uttalad såsom grundsats, att mans och qvinnas äktenskapsbrott voro i lika måtto straffbara. Och sedan i tiden härefter mannens rätt att döda äktenskapsbrytarne, påträffade å bar gerning, betagits honom genom praxis, var denna likställighet äfven till fullo genomförd (särskildt inskärpt i 1653 års straffordning). I tiden efter LL:ne upphörde på samma sätt åtskilnaden i lönskaläges straffbarhet, allteftersom qvinnan var af äkta eller oäkta födsel, och ehuru i 1734 års lag åtalsrätten vid lönskaläge fortfarande principiellt förbehölls qvinnans målsman, var hvarken här eller vid våldtägt af någon inverkan i straffrättsligt hänseende, om qvinnan varit ärbar eller icke. Mannens straff sattes vid lönskaläge högre och lägersmålsbot afskaffades för fästehjon (Westerås Stadg. 1527, Westerås Ordin. 1528). Derest ej personerna voro fästehjon, förminskades (ChLL) och till sist bortföll (KB 2010 1698, 1734 lag MB 53,5) lägersboten vid efterföljande giftermål, och än vidare uppmuntrades den, hvars äkta maka förbrutit sig med hor, att skänka henne förlåtelse och åter taga henne till sig.

I de flesta af landskapslagarne omtalades jemväl blodskam och tidelag såsom kyrkliga mål, och voro med afseende å dem straffsatser fastställda, nemligen för blodskam böter efter ledets närhet och för tidelag

38