Konfiskation.Indragning af förbrytarens förmögenhet, (en af konfiskation fridlöshetens verkningar) kom en längre tid att i svårare fall såsom en särskild påföljd förenas med sådana straff som landsförvisning och dödsstraff, hvarvid dock hos oss konfiskationen ofta ej omfattade annat än den lösa egendomen (ej sådan åtskilnad i frankisk och anglosaxchsisk rätt). För en äldre tid förekom konfiskationen i sydgermansk rätt, nemligen hos de saliska frankerna, tillochmed alltid vid dödsstraff (romersk rätt). Vanligare var dock, att den utgjorde en ytterligare skärpning i straffet. Sålunda förverkades hos oss jemte lifvet dels all egendom enligt LL:ne vid dråp å husbonde och mordbrand dels ock den lösa egendomen allena, enligt LL:ne vid förgiftning, gortjufnad och brytande af frid, hvari någon tagits af konungen, samt enligt 1734 års lag vid röfveri, rån och våldtägt. Äfven sedan den i LL:ne stadgade fridlösheten endast uppfattades såsom landsförvisning, ansågs dock i allmänhet till tiden för 1734 års lags tillkomst, att dermed borde följa konfiskation. Efter 1734 års lag förknippades ej konfiskation med landsförvisning. Den användes för öfrigt undantagsvis också såsom ett mera sjelfständigt straffmedel. Och i detta afseende är af särskildt intresse det efter mönstret af romersk rätt såväl i sydgermansk (frankisk och longobardisk) som svensk rätt stadgade äfventyret af konfiskation för den, som efter flykt ur landet ett helt år undandroge sig att stå till svars för eller försona en missgerning (LL:ne: förlust af den fasta egendomen, då ej fridlös inom året försonade sig; 1734 lag: fridlöshet, dit rymd konkursgäldenär eller dråpare ej sökte lejd för inställelse inför rätta inom natt och år).
Under detta sekel har konfiskation i allmänhet utgallrats såsom straffmedel, af orsak att det drabbar andra än brottslingen; — hos oss dock först med 1864 års strafflag. Undantagsvis qvarstå dock äldre bestämmelser af ifrågavarande art, särskildt der fråga är om förverkande af rätt till konkurrerande rättsegare. För vår rätt må sålunda märkas förverkande af fästningsgåfvor (GB 3,6 och 7) samt af lott i bo vid försummande af afvittring (GB 12,1) eller bouppteckning (ÄB 9,5), vid egendomens
