undandöljande (ÄB 9,7) och vållande till skillnad i äktenskap (GB 13,1 och 4) äfvensom förverkande af viss qvotdel vid försök att undandraga sig census emigrationis (HB 3,5) och vid ocker (HB 9,6). Principielt anses dock förverkande af egendom numera allenast böra ega rum ifråga om gods, som frambragts genom lagbrott (falska mynt, oloflig jagt- och fiskfångst etc.) eller som dervid begagnats eller varit ämnadt att begagnas (falska stämplar och vigter, redskap till olaga bränvinsbränning och fiske etc.) Dylika bestämmelser förekommo i öfrigt redan i vår äldre rätt (BB 8,2; ÄB 6,1) och hafva i vissa nu gällande rättssystem (dansk och norsk) erhållit en allmängiltig stadfästelse.
Ärestraff.I äldre tid afkunnades ej några egentliga ärelöshetsdomar. Men vissa brott medförde redan på grund af sin beskaffenhet en viss infami (tjufnad, nidingsverk etc). Härtill få väl äfven räknas de fall, der någon genom dom (företrädesvis dansk rätt) eller omedelbart i följd af någon sin handling (objuden gäst, den som ej hade folkvapnen) beröfvades rätten dels att söka upprättelse för smärre oförrätter, särskildt sådana, som med böter kunde försonas, (förlust af manhelgd — en slags mindre fridlöshet), och dels att utöfva vissa medborgerliga rättigheter, t. ex. att vara vittne, domare, edgärdsman, att edfästa eget påstående etc. I fridlösheten låg härjemte förutom andra påföljder en förlust af all medborgerlig ära. Och då lifs- och kroppsstraffen delvis sattes i stället för den forna fridlösheten, förbands dermed ofta en särskild skam. Deråt gafs uttryck i sjelfva det sätt, på hvilket man förfor med brottslingen (hängning, gatulopp med tjärande, stympning, spö- och risslitande, senare äfven straffarbete). Sålunda kommo efter hand i bruk straffarter, hvilkas hufvudsakliga ändamål var att belägga brottslingen med en viss vanära — hos oss företrädesvis offentlig afbön vanligen inför domstol, men äfven i kyrkan, äreförklaring och återkallelse af tillvitelse, mottagande af varning, samt för svårare fall utställande att skämmas vid påle å torg eller å allmän tingsplats eller ock i halsjern eller stock, äfvensom anslående af brottslingens namn å offentligt ställe. Men härförutom finnas exempel, att vissa
