stadgande i 1734 års lag är, att den borgare, som flyttar utrikes under försök att undandraga sig den stadgade census emigrationis, skall förklaras för menedare (HB 3,5 enligt KF 9⁄11 1844; jfr. KF 30⁄3 1748 och 18⁄2 1768). Det är här brytandet af en promissorisk ed, hvarpå begreppet mened öfverförts. Stadgandet är dock nu mera, åtminstone i berörda hänseende, utan rättslig betydelse. Annorledes torde det deremot vara med den ovilkorliga föreskriften, att menedare ej äro vittnesgilla (RB 17,7). Detta får väl nemligen anses gälla äfven i fråga om den, som på grund af mened dömts medborgerligt förtroende förlustig (Str. L. 13,1, 2 och 5), men af nåd åter kommit i besittning deraf.
Statsförbrytelser.Då, efter hvad här ofvan visats, förut
behandlade brott i den äldre germanska rätten blott
bestraffades, i mån som de utgjorde förnärmelser mot
enskild rätt, ligger den förmodan nära, att
begreppet statsförbrytelser från början endast varit ringa
utveckladt hos våra förfäder. Så förhåller det sig
äfven. Emellertid saknades begreppet icke
alldeles.
Den germanska rättens offentliga förbrytelser.Ehuru den dåvarande samfundsorganismen var svag och outvecklad, kräfdes till dess vidmagthållande vissa prestationer. Vägar och broar skulle underhållas, fattiga försörjas, skatter utgöras, ting sammankallas och hållas eller i allmänhet en medborgerlig pligt uppfyllas. I alla dessa fall medförde en försummelse kriminellt ansvar, enligt regel böter. Här förelåg således en förbrytelse mot samhället. Och af liknande natur var äfven understöd åt eller samvist med fridlös person samt i en senare tid hemlig förlikning i sak, hvari sådan ej finge slutas. Talan tillhörde här som eljest den, hvars rätt det angick, således i sista hand det mindre eller större rättssamfundet sjelft eller den, som företrädde detsamma. Hvad, som här sagts om medborgerliga pligter i allmänhet, gällde äfven dem, som voro af politisk beskaffenhet. Samfundets medlemmar voro skyldiga att hvar i sin mån bidraga till landets försvar, och för detta ändamål
