Äfven här inträdde dock snart nog en förändring i uppfattningen. Såsom förräderi mot konungen kom att betraktas hvarje gerning, som hade till ändamål att beröfva honom tronen eller som gick ut på våld mot hans person. Häri ansågs ligga något mera än i en förgripelse å husbonde, och detta var i sjelfva verket intet annat än gerningens egenskap af statsförbrytelse. Med denna utveckling förlorade de högre böter, som vid mindre förgripelser i allmänhet voro tillförsäkrade konungen på grund af hans börd och ställning, i betydelse. Men deremot trädde förenämnda brott mot konungen närmare landsförräderiet i dess förändrade gestalt. Dessa förbrytelser blefvo blott två arter af ett gemensamt begrepp, förräderi mot konungen eller högförräderi. Denna karakter hade de redan i leges barbarorum, särskildt i alamannisk och longobardisk rätt.
I hvad mån romersk rätt här inverkat och dess crimen majestatis tjenat till förebild, torde vara svårt att afgöra. Utvecklingen betingades och kräfdes af de förändrade politiska förhållandena, statens fastare sammanslutning och konungamagtens tillväxt. Men å andra sidan var visserligen det romerska crimen majestatis alldeles icke okändt. Det utgjorde i äldre sydgermanska urkunder just beteckningen för högförräderi. Säkert är, att det romerska begreppet majestätsbrott för framtiden kom att utöfva ett bestämmande inflytande på den germanska lagstiftningen och rättsuppfattningen på ifrågavarande område.
De romerska statsförbrytelserna.I den romerska rätten synes till en början perduellio hafva varit den allmänna beteckningen för statsförbrytelse. Men det finnes skäl att antaga, det derunder äfven inbegreps dråp inom familjen. Förklaringen häraf skulle vara den, att hvad föräldrarna vore för barnen, det borde fosterlandet vara för medborgarne. Våld och stämpling mot dem räknades lika. Med perduellio förstods alltså landsförräderi. Men detta kunde visserligen bestå ej blott i gemenskap med landets fiender och underlåtenhet att bidraga till dess försvar, i öfverlöpande eller flykt från krigstjensten, utan äfven i åtgärder till omstörtande af statsförfattningen och
