synpunkterna vid deras bedömande andra än de, som vid ett motsatt förfarande äro rådande. Detta gäller äfven, då gerningarne väl afhandlats, men endast såsom underordnade arter af andra straffbara handlingar, framför allt om de härvid fått sin plats bland andra brott än de egentliga statsförbrytelserna (jfr. för den svenska rätten Str.L. 10, 7—14, 16 om uppror, upplopp, valförbrytelser och offentlig uppmaning till våld å person eller egendom). Det säger sig äfven sjelft, att med ett sådant tillvägagående lagbestämmelserna ej blifva särdeles rikhaltiga.
Ännu i ett annat afseende är lagstiftningens beskaffenhet i dessa delar af betydelse. Efter hvad förut nämnts, afveko de principer, som i den romerska rätten omfattades med afseende å crimina majestatis, från dem, som eljest gällde i dess straffsystem. Och så blef förhållandet äfven i den germanska rätten. De betraktades såsom delicta excepta. Nu är det visserligen sant, att de senaste reformerna på straffrättens område äfven utöfvat sitt inflytande på lagstiftningen rörande statsförbrytelserna. Ehuru straffen här fortfarande äro synnerligen stränga, skilja de sig ej från dem, som vanligen brukas, om än somliga lagar, som eljest icke ovilkorligen stadgat döden såsom straff, här finnas hafva gjort ett undantag (ovilkorligt dödsstraff vid högförräderi ej blott i engelsk, österrikisk, fransk och belgisk rätt utan äfven i dansk, tysk och ungersk för de svåraste fallen). Fullkomligt satt ur bruk är att utsträcka ansvaret äfven till gerningsmannens barn, och i öfrigt rättar sig, med den större uppdelningen af de särskilda förbrytelserna, äfventyret efter handlingens art och svårhet samt farans omfång och mera eller mindre trängande beskaffenhet. Men hvad, som qvarstår från den romerska rätten, är en benägenhet att vid statsförbrytelserna bestraffa den brottsliga afsigten, så snart den framträdt i någon som helst handling, huru aflägsen den än må vara från ett verkligt utförande. I följd häraf hafva antingen brotten beskrifvits på det sätt, att till deras fullbordan hörer endast försök (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,1 och Reg.Form 110), förberedelsehandling, aftal,
