rätt). Men till den del som de fortfarande bestå, röna de nu mera allmänt erkännande allenast i fråga om de företeelser, som falla under begreppet högförräderi eller som, hvad vidkommer de rättssystem, hvilka sakna detta begrepp, utgöra motsvarighet härtill. Den större eller mindre tilllämpning, som de i öfrigt hafva, beror derpå, i hvad mån lagstiftarne hafva ansett sig böra till svårheten likställa andra former af statsförbrytelser med högförräderi. I detta hänseende förete de positiva rättssystemen i allt fall stora afvikelser i förhållande till hvarandra och kan det ej påvisas några gemensamma ledande grundsatser. På detta sätt visar det sig alltså, att begreppet högförräderi har en synnerlig betydelse för gällande rätt.
Med högförräderi förstås dock icke i alla rättssystem ett och detsamma. Vanligen inbegripas derunder sådana gerningar, som hafva till syfte att beröfva landet dess sjelfständighet eller del af dess område, att omstörta författningen, bestående unionella förhållanden eller den lagstadgade tronföljden eller att beröfva den regerande fursten lif eller frihet eller ock tron (nordisk rätt) eller förmågan att regera (österrikisk, tysk, ungersk och holländsk rätt). Härvid må dock märkas, att sjelfva benämningen högförräderi endast undantagsvis förekommer såsom en särskild teknisk term (tysk, ungersk, österrikisk och engelsk rätt). Detta hindrar dock icke, att begreppet i sin ofvan angifna omfattning kan förefinnas (norsk och holländsk rätt äfvensom svensk enligt Str. L. 8,1—3). Men det händer äfven, att de bestämmelser, hvilka närmast motsvara andra lagars stadganden rörande högförräderi äro mindre innehållsrika, nemligen så till vida som de icke omfatta förberörda form af landsförräderi (dansk, fransk och belgisk rätt). Tvärtom hafva under stadgandena rörande högförräderi äfven inbegripits gerningar af annan art än de förenämnda, nemligen understöd åt fienden (engelsk rätt), våld mot statsrådet eller dess medlemmar (holländsk rätt), svårare förgripelser i allmänhet mot fursten (fransk, belgisk, österrikisk och ungersk rätt) och härförutom äfven mot tronföljaren (belgisk och engelsk rätt), arfsberättigad prins i allmänhet (svensk och
