viss förutsättning straff stadgats för förbrytelser mot annan stat.
I de flesta rättssystem straffas dock sådana gerningar, utan att dervid fästs förbehåll af ifrågavarande art, nemligen för så vidt de bestå i våldshandlingar eller ärekränkningar mot främmande stats regent eller sändebud i landet (jfr. för den svenska rätten Str. L. 8,27 och 28). Somliga lagar tilllägga förnärmelse mot främmande stats auktoritets- eller höghetstecken (tysk rätt), högförrädisk åtgärd (tysk och österrikisk rätt) eller förnärmelse mot annat land i allmänhet (dansk rätt; jfr. för svensk rätt Tryckfr. Förordn. 3,9). Härom innehåller den svenska strafflagen intet. Och i öfrigt afse dess ansvarsbestämmelser rörande våld mot främmande stats regent eller sändebud allenast det fall, att desse befinna sig här i landet (så äfven i norsk rätt).
Af brott mot rikets inre säkerhet omtalas i den svenska rätten, om man frånser högförrädiskt angrepp på författningen, endast två fall, dels att någon obehörigen håller krigsstyrka samlad och dels att man sprider ut lögner eller falska rykten, farliga för rikets säkerhet (Str. L. 8,13 och 14). Andra rättssystem lemna enligt regel härutöfver en mängd bestämmelser i ämnet: uppväckande af borgerligt krig, samlande af väpnade band, förstörande af statens egendom, deltagande i otilllåtna föreningar, upphetsning mot lagar, myndigheter, social ordning eller klass i samhället etc. Till någon del beror detta derpå, att brott mot rikets inre säkerhet uppfattats i betydelse af brott mot offentlig ordning. Och i åtskilliga strafflagar har också begreppet brott mot rikets inre säkerhet helt och hållet ersatts med en beteckning af nyssnämnda art eller af motsvarande natur (tysk, ungersk, holländsk och engelsk rätt). Derföre återfinnas också hos oss några af de brott, som i annan rätt kännetecknas såsom förbrytelser mot rikets inre säkerhet, under det kapitel, som innefattar de svårare formerna af förbrytelserna mot offentlig ordning, nemligen brott mot offentlig myndighet. Så är nemligen förhållandet med uppror och upplopp (Str. L. 10,7—13) samt offentlig uppmaning till våld å person eller egendom (Str. L. 10,14 enl. lag 28⁄10 1887).
