Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/338

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


330

landsförräderi, har den ursprungliga uppfattningen för flera eller färre fall erhållit uttrycklig bekräftelse äfven i gällande rätt (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,4—10 och 24). Härvid har dock stundom särskildt framhållits, att det icke vore af nöden, att gerningsmannen hade medborgarerätt, utan blott att han stode i förhållande af undersåte (norsk rätt). I den svenska rätten, för hvilken i öfrigt åtskilnaden mellan medborgare och undersåte är främmande, har åt denna princip gifvits det uttryck, att med inländing skall regelrätt räknas lika den utländing, som är anställd i tjenst hos de förenade rikena eller derstädes vistas (Str. L. 8,12; så äfven i tysk rätt). Hvarest unionella förhållanden bestå, kan i allt fall den, som hör till den förbundna staten, i lika måtto straffas för statsförbrytelse som inländsk man, och egnar sig å den andra sidan den förbundna staten också till föremål för brott af denna art (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,1—10, 23, 24; 9,9). I större eller mindre måtto har vid vissa former af statsförbrytelser brottets beifrande gjorts beroende af den förfördelade (tysk och dansk rätt vid brott mot främmande stat) eller ock af förordnande från regeringens sida (jfr. för svensk rätt Str. L. 8,29 och 9,6).

Svensk rättsutveckling.LL:ne och Allm. St. L. skilde fortfarande mellan landsförräderi och högförräderi i deras gamla bemärkelse samt beskrefvo dem närmast i öfverensstämmelse med svealagarne (MELL HgB 7 och 8, ChLL HgB 8 och 9, Allm. St. L. HgB 6 och 7). Landsförräderi karakteriserades alltså såsom ett angrepp med utländsk här å fosterland och konung. Och i stadslagen tilllades uttryckligen, att det icke vore landsförräderi, om man följde sin rätta konung i härnad mot landet, ehuruväl denna grundsats senare visserligen ej iakttogs (Link. Besl. 1600). Hvad åter angick högförräderi, fans det visserligen fortfarande sammanställdt med dråp å husbonde. Men det behandlades likväl särskildt och omfattade ej allenast dråp å konungen utan hvarje handling, som bestod i eller gick ut på våld och förgripelse å hans person. I ChLL slöto sig härtill ytterligare bestämmelser med afseende å tillvitelser och skymford mot konungen eller hans råd (KgB 9). För detta fall var ansvaret lifvets förlust,