Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/344

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


336

straffsatser alltefter brottens beskaffenhet och svårhet. Särskildt bröt den i de flesta fall med den ännu i 1734 års lag vid förräderibrotten bibehållna principen att i straffbarhet likställa med fullbordad gerning hvarje annan handling, hvaraf uppsåtet framginge (Str. L. 8,2, 3, 7, 8, 10, 15). Vid underlåtenhet att angifva för rikets säkerhet menliga brott medgafs härförutom strafffrihet för vissa gerningsmannen nära stående personer (Str. L. 8,22). Konungens bestämmelserätt i fråga om statsförbrytelsers beifrande utvidgades (Str. L. 8,29 och 9,6). Och tillsist nedsattes jemväl allmänt straffsatserna.

Några handlingar, som i den förutvarande rätten hade betraktats såsom statsförbrytelser eller i allt fall sammanställts med dessa, förlorade med 1864 års strafflag denna karakter. Det var ett önskningsmål för den äldre politilagstiftningen att hålla rikets innebyggare qvar i landet. De fingo derför ej heller resa ur landet utan särskild tilllåtelse och ställande af säkerhet, för att de skulle återkomma. Särskildt betraktades det såsom ett verkligt brott att utan konungens lof träda i tjenst hos utländsk magt eller att taga stadig boplats i främmande land. Äfventyret var förlust af all svensk man tillkommande borgerlig rätt (1734 lag MB 4,6 enligt KF 167 1812). Denna bestämmelse bortföll med 1864 års strafflag. Härjemte upphörde smädelse mot statsrådet att vara en statsförbrytelse. Dylik gerning kom att falla under de allmänna bestämmelserna rörande brott mot offentlig myndighet (Str. L. 10,2; i Finland likaledes genom KF 2611 1866)




Brott mot offentlig myndighet.
Äldre germansk rätt.
Brott mot konungens embets- och tjenstemän inneburo enligt äldre germansk rätt äfven förnärmelser mot konungen sjelf. De påfordrade derför en högre bestraffning. I allmänhet kom detta i de äldre rättsböckerna till uttryck i den form, att högre böter voro satta å förgripelser mot deras personer, särskildt en högre mansbot för dråp. I de svenska landskapslagarne var det åter förordnadt, att för nämnda fall skulle jemte vanligt straff