Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/350

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


342

i följd häraf finnas de vid statsförbrytelserna följda afvikande grundsatserna äfven här hafva i viss måtto tilllämpats (jfr. i fråga om uppmaning till brott den svenska Str. L. 10,11 och 14, den senare paragrafen enl. lag 2810 1887; i dansk lov 211 1885 ytterst omfattande ansvarsbestämmelser för uppmaning till brott utan verklig påföljd). Det skydd, som tillförsäkrats embetsmän genom förberörda lagstiftning, har här och hvar formligen utsträckts till vissa andra personer, beklädda med ett offentligt uppdrag (jfr. den svenska Str. L. 10,2 och 5). Särskildt gäller detta om riksdagsman, till den del som ej gerning mot honom utgör en statsförbrytelse (jfr. för svensk rätt Reg. Form. 110). Häri ligger ett erkännande, att det ej är embetsmannen utan det offentliga värfvet, som lagstiftningen tagit i sitt hägn. I viss måtto synes dock i några strafflagar (nordisk, fransk och belgisk rätt) en annan uppfattning gifva sig till känna, då de låta straffet rätta sig efter embetsmannens högre eller lägre värdighet (jfr. den svenska Str. L. 10,1 och 5; i dansk rätt blott i fråga om våld). Enligt svensk rätt räknas till sist gerning mot norsk embets- eller tjensteman lika med gerning mot svensk man i sådan ställning (jfr. den svenska Str. L. 10,4 och 5). I öfrigt tänkas lagrummen rörande brott mot offentlig myndighet närmast afse att trygga embetsmän mot dem, som ej hafva embetsmannakarakter (i K. Utsl. 115 1876 dock ansvar enligt dessa lagrum för öfverordnad tjensteman på grund af ärekränkning mot underordnad med afseende å dennes skötande af tjensten).

Svensk rättsutveckling.Efter hvad redan antydts, framträdde i den äldre stads- och gårdsrätten redan romerska begrepp på ifrågavarande område. Borgmästare och råd kunde vid de befallningar, som de gåfvo, förena det högsta äfventyr med deras öfverträdande: böter ända till 40 mark, förverkande af allt gods eller förlust af både lif och egendom. (Allm. St. L. RB 14 och Visb. St. L. II,32). Och såväl i Eriks af Pommern gårdsrätt som i den allmänna stadslagen talades om sammanrotande mot offentlig myndighet. I gårdsrätten nämndes härvid till bestämmande af antalet vissa siffror, och i stadslagen var åter ansvaret det vanliga förräderistraffet, förlust af