våldsamt motstånd vid häktande af brottsling (KF 21⁄8 1684, Hofart. 1687, KB 21⁄12 1691), för brytande af fängelse (K. Res. 23⁄6 1615, K. Råds Br. 16⁄11 1713), för befriande af fånge utan våld (Krigsart. 1683), för hans lössläppande med vilja (K. Instr. 1683) och för sådan försummelse af vaktkarl, hvarigenom fånge kom lös (K. Res. 23⁄6 1615, KB 29⁄7 1699, 19⁄3 1700 och 22⁄1 l724).
I sammanhang med stadgandena rörande våldsamt löstagande af fånge lemnade 1734 års lag äfven bestämmelser rörande alla dessa här ofvan uppräknade gerningar (MB 19). Härvid skilde sig 1734 års lag så till vida från den förutvarande rätten, som den för samtliga dessa senare förbrytelser fastställde lägre straff än för ett löstagande medelst våld mot person. Förut bedömdes nemligen ett våldsamt motstånd äfven här enligt reglerna för våld å tjensteman och utgjorde således ett edsöresbrott. Och så var äfven förhållandet med brytande af fängelse, derest det icke var konungens häkte, hvarpå våldet föröfvades. Ty då var straffet än strängare, nemligen lifvets förlust. Här ansågs nemligen föreligga ett crimen majestatis. Eljest åter räknades gerningen lika med ett löstagande ur väktarnes händer. I 1864 års strafflag likställdes på nytt brytande af fängelse med sistberörda handling. Våldsamt motstånd mot fånges häktande upphörde att vara ett särskildt brott, hvarjemte lössläppande af fånge med vilja eller af vållande fingo sin behandling under kapitlet om brott af embetsmän. Det återstod sålunda endast två arter af ifrågavarande brott: befrielse af fånge med våld och utan våld (Str. L. 10,17 och 18). Då genom kongl. förordn. d. 20⁄1 1779 edsöresansvaret här ersatts med böter, skärptes åter genom 1864 års strafflag i allmänhet straffen för ifrågavarande brott, hvarförutom försök att medelst våld befria fånge belades med ansvar.
Den i 1864 års strafflag uttalade principen, att vid ansvarets bestämmande i förevarande fall synnerligt afseende skall fästas å beskaffenheten af den häktades eller fångnes brott, har äfven sitt historiska föregående. Ty ursprungligen var man i allmänhet benägen att låta den, som hjelpte en