brottsling att undkomma, få stå i ansvar för dennes gerning. Denna princip finnes bland annat uttalad i våra landskapslagar med afseende å skydd mot en rättslig förföljelse. Och i tiden efter landslagarne omfattades den äfven i fråga om befrielse af fånge, till den del som ej edsöres- eller lifsstraff här kommo i användning. Oftast synes dock af nåd lägre arbiträrt straff hafva blifvit ådömdt. I 1734 års lag möter oss grundsatsen allenast i det lagrum, som rör vangömmo af fånge. Och der har den redan antagit den förmildrade form, som den eger enligt nu gällande rätt.
Hvad till sist beträffar återstående, i 1864 års strafflag behandlade brott mot offentlig myndighet, voro de visserligen ej helt och hållet okända före nämnda lag. Ansvar var sålunda stadgadt för borttagande af rättens offentliga anslag (1734 lag RB 24,5), för egenvillig sjelfpantning (Svea HfRtts Res. 12⁄12 1695, 1734 lag UB 1,4), för rubbande af gods, som var satt i qvarstad eller tecknats med kronans märke (Grufart. 1649, 1734 lag UB 8,7), för brytande af skingringsförbud (Exek. St. 1669, 1734 lag UB 8,8) och enligt åtskilliga förordningar i tiden efter 1734 års lag för vägrande af inträde åt den, som i offentlig förrättning behörigen anhöll derom. 1864 års strafflag (10,19—23) har dock hopfört och allmängjort dessa stadganden. Nya äro straffbestämmelserna för underlåtenhet att hörsamma myndighets anmaning till församling att upplösa sig och för vägran af handräckning, som i offentlig förrättning behörigen påkallas (Str. L. 10,15 och 23).
Brott af embetsmän.
Äldre germansk rätt.Voro bestämmelserna rörande brott mot
offentlig myndighet sparsamma i de äldre germanska
rättsböckerna, gällde detta än mera i fråga om
brott af embetsmän. Man måste komma i håg, att
det från början hufvudsakligen var rättsegarne sjelfva,
som sörjde för lagarnes efterlefnad och
rättsordningens upprätthållande. Om embeten kan man för
denna äldre tid knappast tala. Deremot fans det
visserligen offentliga uppdrag, åtföljda af vissa
