nyare strafflagar har det förordnats, att personliga egenskaper och förhållanden hos en af dem, som deltagit i ett brott, bland annat ej verka till förhöjande af de andras straffbarhet (tysk, ungersk och holländsk rätt). Enligt dessa lagar måste man alltså, hvad vidkommer förevarande ämne, skilja mellan de fall, då det mera stränga speciella lagrum, jemlikt hvilket gerningsmannen dömes på grund af sin tjenstekarakter, har sin motsvarighet i allmänna ansvarsbestämmelser, och de fall, i hvilka detta åter icke är förhållandet. I den förra händelsen straffas nemligen den delaktige enligt det allmänna lagrummet, i den andra händelsen åter enligt samma lagrum som gerningsmannen. Detta gäller icke allenast om sådan person, som alldeles icke har någon tjenstekarakter, utan äfven om embetsman, som ej innehar tjenst af det slag, som i det på gerningsmannen tilllämpliga lagrummet förutsättes skola af denne besittas. För denna senare händelse kan blott möjligen det allmänna lagrummet, jemlikt hvilket den delaktige är att bestraffa, vara att söka under kapitlet om embetsbrotten.
Saknas åter en positiv föreskrift af förberörda art, beror det derpå, huruvida embetsmannens tjenstemannakarakter kan anses objektivera sig i det af honom begångna embetsbrottet. Och att så är förhållandet, derom torde man väl lätt kunna blifva ense. Något principiellt hinder för att under sådant förhållande bestraffa delaktiga i embetsbrott enligt de för gerningsmannen tilllämpliga lagrummen, skulle alltså icke föreligga i den omständigheten, att den delaktige ej sjelf hade tjenstekarakter eller sådan speciell tjenstekarakter, som gerningsmannen egde. Detta skulle alltså äfven vara den svenska rättens ståndpunkt i frågan. Men hvad särskildt vidkommer den svenska rätten, resa sig i åtskilliga fall hinder af faktisk natur för grundsatsens genomförande gent emot personer utan all tjenstebeställning. I flera fall äro ju nemligen inga andra straff utsatta än sådana, som endast äro tilllämpliga på embets- och tjenstemän: mistning af embete på viss tid och afsättning med eller utan åtföljande ovärdighet att i rikets tjenst nyttjas. Någon användbarhet af det lagrum, som föreskrifver,
