att person intill 14 år ovilkorligen skall vara straffri, dock så att på honom användes ofvannämda uppfostringsmedel, hvaremot hon mellan 14 och 15 år kan för gröfre brott beläggas med nedsatt straff, om hon pröfvas hafva haft tillräcklig urskiljning att inse gerningens brottslighet, samt mellan 15 och 18 år åtnjuter lindring i svårare straff (nedsättning af dödsstraff och straffarbete på lifstid till straffarbete från 6 till 10 år).
Vansinning.Med afseende å vansinnig var mångenstädes i den germanska rätten bestämmelserna hårdare än i fråga om öfvermage (dock long. rätt ej ansvar för skada af eller å galen man). Särskildt gäller detta nordisk rätt. På Island lades han till och med fridlös. I öfriga nordiska länder synes åter vid skada genom vansinnig endast ett bötesansvar hafva inträdt för dennes målsman (arfvingen), och det endast i förhållande till målseganden (dock landsförvisning af den vansinnige enligt norsk rätt vid dråp). Men stränga bevis fordrades för att gerningsmannen verkligen lede af vanvett. På denna ståndpunkt står äfven den äldre svenska rätten. Såsom bevis af nämnda art angifvas, att han varit bunden i följd af sin galenskap och att hans sinnestillstånd blifvit lyst å tinget (WGL, UL, äfven norsk och dansk rätt; Gragas: förut sjelf gjort sig skada). Deraf berodde således, om hans gerning skulle räknas såsom våda- eller viljaverk. ChLL ökar dock vid försummelse härutinnan vådaboten blott med halfva beloppet. I senare rättspraxis framträder för öfrigt den uppfattning, att arfvingens skyldighet till ifrågavarande böters erläggande blott skulle inträda i mån af föreliggande försummelse i omvårdnad om den vansinniges person (Svea HfR. Res. 23⁄5, 1722. Och i enlighet härmed lägger 1734 års lag (MB 32) den för af vansinnig föröfvadt dråp stadgade vådaboten (20 daler) å den, som skulle vårda honom. I nya strafflagen (5,4 och 5) är varaktig eller tillfällig saknad af förståndets bruk straffrihetsgrund. Detta hindrar dock ej kulpöst ansvar för den, som brustit i honom åliggande tillsyn om vansinnig och sålunda medverkat till hans gerning. Sinnesförvirring kan nu mera äfven verka till strafflindring (Str. L 5,6).