Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/6

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
II

hafva, i annat anger det åter den väg, som för vår del kommer att beträdas. Och den fördel, som för det historiska studiet kan dragas af det komparativa i sistnämnda hänseende, bör visserligen icke underskattas. Ty, rätt läst och förstådd, bör ju historien icke allenast lära oss att känna det förflutna och det närvarande, utan äfven hjelpa oss att länka arbetet för framtiden in på rätt stråt.

Mångenstädes föreligga fullständiga förslag till nya strafflagar. Så är förhållandet i England, Österrike, Kroatien, Italien, Spanien, Ryssland och Finland.[1] Dessa förslag hafva i arbetet lemnats alldeles å sido. Och på samma sätt har enligt regel förfarits med äldre och yngre inhemska arbeten af liknande natur. Särskildt har så skett med lagberedningens d. 3012 1887 afgifna förslag till ändring i åtskilliga delar af vår nu gällande strafflag. I saknad af vederbörlig fastställelse, kunna dessa lagverk ej sägas vara uttryck för ett allmänt rättsmedvetande. Och då de ej pröfvats mot verkligheten, är det svårt att afgöra, hvad praktiskt värde de ega. I öfrigt har naturligen afseende ej heller kunnat fästas å alla bestående straffsystem. I hufvudsak har beaktande endast egnats åt våra grannländers och de stora kulturländernas rätt samt åt sådana i senare tider tillkomna strafflagar, som utgöra bearbetningar af rätt utaf sistnämnda slag — alltså åt finsk, norsk, dansk, tysk, österrikisk, fransk, engelsk, ungersk, belgisk och holländsk rätt.

För England finnes ej någon särskild strafflag, men har dock, hvad straffrätten vidkommer, common law till största delen satts ur kraft genom särskilda lagar. I Finland länder 1734 års lag fortfarande till efterrättelse med de ändringar, som vidtagits deri genom förordningar, tillkomna dels före och dels efter dess förening med Ryssland. Eljest bestå de begagnade källorna i strafflagar af jemförelsevis nyare ursprung. Årtalen för deras tillkomst äro: för Frankrike 1810, för Norge 1842, för Österrike 1852, för Danmark 1866, för

Belgien 1867, för Tyskland 1870, för Ungern 1878

  1. Det finska förslaget antaget och stadfäst, men ännu ej publiceradt.