Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
60

hufvudförbrytelsen, stundom med befrielse från eller lindrande af ansvaret (synnerligen vid anstiftan) för den egentliga gerningsmannen. Och med afseende å vissa svårare brott utsträckte redan äldre rättsböcker det derför stadgade ansvaret utan vidare förbehåll eller inskränkning till alla dem, som deltagit deri (i svenska landskapslagar: edsöresbrott, tjufnad, mord, röfveri, våldsgästning, hemfridsbrott, landsförräderi; enligt Allm. St. L. äfven vid dråp, då LL:ne deremot här fortfarande lemnade målseganden rätt att tala å en såsom hufvudman och en såsom haldbani). Och i tidens lopp synas de fall, hvari sålunda förfors, hafva utvidgats (flera fall i LL:ne och i Allm. St. L. än i LdskpsL:ne och ett ytterligare ökande af dem genom senare förordningar).

Äfven här är det romerska rättsgrundsatser, som spela in och bestämma utvecklingens gång. I den senromerska rätten hade nemligen, på samma sätt som försök till brott likställts med det fullbordade brottet i fråga om straffbarhet, så äfven skett med delaktighet deri i förhållande till det hufvudsakliga utförandet. Vare sig ett brott skett genom en samverkan af flera, hvilka i lika måtto handlat såsom hufvudmän, eller en eller annan haft bistånd i dess utförande genom medverkan af andra — före, under eller efter brottet, fysiskt eller psykiskt, för sin persons eller sakens skull — gjordes härutinnan ej någon åtskilnad. Undantagsvis drabbades dock visserligen underordnade biträden af ett mindre straff än hufvudmannen. Och i den kanoniska rätten, som i det hela anslöt sig till den romerska i nämnda hänseenden (enligt de svenska landskapslagarne skulle alla deltagarne i ett dråp fasta, ehuru blott några drabbades af verdsligt straff), ökades dessa fall ytterligare. I den romerska rätten stämplades för öfrigt uraktlåtenhet att ingripa till hindrande af brott i vissa fall (parricidium, myntförfalskning) jemväl såsom delaktigtighet deri — en grundsats, som den kanoniska rätten åter sökte gifva en större allmängiltighet.

I den senare moderna rätten hafva de romerska principerna så till vida vunnit ett allmänt erkännande, som delaktighet i brott upptagits såsom ett särskildt begrepp och derför stadgats straff,