Sida:Anteckningar efter professor Winroths rättshistoriska föreläsningar i straffrätt.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
66

nödvärn föröfvade dråp. Likafullt kunde visserligen en nödvärnshandling äfven fordom blifva ostraffad, nemligen för så vidt man vid berättigad sjelfhjelp mötte motstånd (fall deraf i LdskpsL:ne och LL:ne: värjande af fridlös eller dråpare och rymning ur tvångstjenst samt motstånd mot husransakan vid återtagande af eget gods, mot vedermäles tagande å egendomsbrott eller häktande af tjuf). Och särskildt kunde så ske genom den för vissa fall då ännu medgifna rätten att å bar gerning sjelf skipa rättvisa (fall deraf i LdskpsL:ne och LLne: horsbrott, mordbrand, dråp, hemfridsbrott, våldgästning, röfveri, brytande af höst- eller vårfrid, våldtägt, olaga vräkning, rån i trädgård). Men det tillåtna våldets egenskap af sjelfhämnd och ej nödvärn framgår dock deraf, att det ej var beroende af det brottsliga angreppets fortsatta pågående utan endast var på olika sätt bundet till ett utöfvande på stället. Till dessa särskilda fall af sjelfhjelp och sjelfhämnd anknöts hos oss dock med tiden det så småningom framträngande nödvärnsbegreppet på det sätt, att användandet af våld ej vidare ansågs böra få ske annat än till värjande af rätt och så vidt det för sådant ändamål tarfvades (så Abrahamsson i sin utläggning af ChrLL).

I antika rättssystem återfinnes deremot nödvärn såsom strafffrihetsgrund, såväl med afseende å skyddandet af egen eller annans person som äfven till förekommande af egendomsbrott (grekisk, romersk och mosaisk rätt). Särskildt för det senare fallet var dock ifrågavarande rätt visserligen endast lemnad för vissa bestämda händelser. Men härifrån synes begreppet, väl till stor del under förmedling af den kanoniska rätten, hafva öfverflyttats till den germanska (Carolina: då till räddande af lif eller lem för sig sjelf och vid nattligt inträngande i hemvist).

Från lagstiftsningens sida är det först mot slutet af 1600 talet (KB 1911 1695; blott strafflindring ännu i duellplakatet 1682), som nödvärnsbegreppet infördes i den svenska rätten, nemligen först med afseende å angrepp mot någons person. I 1734 års lag finnes det åter tillämpadt dels för fall af angrepp å lif (MB 24,1 och 26,4) och dels äfven vid visst egendomsbrott, nemligen nattetida