af vådaed jemväl af målseganden, förverkande af åtalsrätt och målsegandeandel i böter vid dröjsmål med sakens anläggande eller afstående från dess fullföljande samt rätt för annan att i sådant fall föra eller fullfölja talan i målet. Här blef det då allmän åklagare, som principielt trädde till åtalsrätten, och sålunda uppstod den allmänna åtalsrätten i dess nuvarande stora omfattning. Efter LL:ne blef det under fullföljande af den inslagna rigtningen i en mängd fall närmare bestämdt, i hvad mån förlikning tilläts och hade laga rättskraft. Sålunda förbjöds den i högmåls- och lifssaker (Norrköp. Beslut 1604, Krigsart. 1683) samt i andra svårare missgerningar (KB 1696), så framt ej Konungen för sin del eftergaf straffet (K.Res. 1615), och vidare särskildt i dråpsmål (KB 1697). I smärre kriminalmål finge åter förlikning giltigen slutas. I 1734 års lag angifvas dels åtskilliga fall, hvari förlikning tillstädjes (GB 4,6: bedragande till äktenskap) och dels andra, hvari den uttryckligen betages all rättsverkan (MB 24,1: dråp) eller i allt fall ställes i beroende af myndighets godkännande (MB 26,3 dråp, då gerningsmannen kommit undan). Men härjemte lemnas äfven den mera allmänna föreskrift, att i brottmål förlikning ej få ega rum, der allmän förargelse skett eller allmän frid å kropp, lif eller gods brutits. Likväl kunde målseganden förlikas ej blott i fråga om skadestånd utan äfven om sin rätt i böter (RB 20,4; jemväl i edsöresmål enligt KB 1740), och det så att afdrag derför verkställdes vid böternas förvandling i annat straff (KB 1768, 1820).
Med 1864 års strafflag har lagstiftningen på detta område bragts i samband med de emellertid närmare utbildade reglerna till bestämmande af åklagarens och målsegandens initiativrätt i fråga om kriminell saks anhängiggörande. Något allmänt utlåtande om förliknings rättskraft innehåller dock vår lag numera endast så till vida, som den gifver målseganden lof att förlikas om skadestånd. I öfrigt heter det endast, att målsegandens förlikning ej ligger i vägen för allmän åklagare tillkommande åtalsrätt. Men häraf får man väl draga den slutsats, att i alla de fall, der målseganden ensam har åtalsrätt eller åklagare endast på hans angifvelse
