Litteratur: Wilda, Das Strafrecht der Germanen: Nordström, Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia II p. 227—384; Brandt, Forelæsninger over den norske retshistorie II p. 1—156; Kolderup—Rosenvinge, Grundrids af den danske retshistorie §§ 155—171; Roland, De l’esprit du droit criminel; Goos, Den nordiske strafferet i nordisk Retsencyklopædi; Assarsson, Svenska straffrättens allmänna del; Carlén, Kommentar öfver Strafflagen.
Den allmänna delen.
Den äldre germanska straffrättens karakter. Äfven i det äldre germanska samfundet förekom en verklig straffrätt. Visserligen var straffets utkräfvande närmast lagdt i händerna på den förfördelade, och hade straffet sjelft principielt karakteren af enskild hämnd. Men denna hämnd fick dock icke utöfvas annat än med iakttagande af vissa rättsliga former och på ett visst föreskrifvet sätt. Och för mindre fall rigtade sig målsegandens talan i första hand allenast å ett penningebelopp, samt var det endast vid fortsatt underlåtenhet att erlägga detta, som brottslingens egen person lemnades till pris åt målseganden. En straffrätt fans alltså visserligen äfven då. Grundsatser, uppfattning och medel voro allenast olika mot dem, som råda i den moderna straffrätten.
Straffets ändamål var företrädesvis att skaffa upprättelse åt den, som genom brottet vederfarits en kränkning i sin rätt. Och då på honom berodde sjelfva bestraffningen, kom samfundets straffrättsliga verksamhet i hufvudsak att bestå deri, att detsamma undandrog brottslingen sitt rättsskydd och och sålunda ställde honom hjelplös gentemot den
