merendels föreställa en man eller ett hufvud på ryggen af ett underdjur, och hvilka ha tvifvelsutan varit halssmycken. Guldpenningar, sådane som den ifrågavarande, ha deremot mera sällan tillrättakommit; men det har ickedessmindre af gjorda fynd visat sig, att äfven de varit halssmycken. Man har nemligen 1831 i Norge hittat uti en grafhög en liknande guldpenning med fastlödd ögla. Åtsidan har en bröstbild, frånsidan en ryttare, båda omgifvas, såsom det heter, af okända bokstäfver. En skadad silfverkedja med ring i ändan var dragen genom öglan[1]. Detta guldstycke har således varit en halsprydnad. De många guldbrakteater, som blifvit i norden hittade, röja ett barbariskt, men alla hithörande guldpenningar förete deremot Byzantinskt framställningssätt. Man måste i brist på verkliga kejsaremynt ha till erhållande af prydliga halssmycken sökt med största flit eftergöra sådana. Denna förmodan styrkes ytterligare deraf, att ett guldmynt af Theodosius II, vid hvilket en ögla var fastlödd, blifvit funnet i Skåne. Samma förmodan styrkes än vidare deraf, att några kejsaremynt blifvit i förening med ett sirligt bröstsmycke funne i Danmark, hvilka voro försedda med öglor och tvifvelsutan varit uppträdda på en tråd för att bäras omkring halsen. Desse voro af Placidius Valentinianus, Julius Majorianus, Leo, Zeno och Anastasius, hvarföre man icke utan skäl förmodat, att detta bröstsmycke tillhört sjette eller sjunde seklet[2]. Jag vågar äfven tro, att den å Lilla Jored hittade guldpenningen tillkommit ungefär på samma tid, emedan densamme liknar denna, ej den sednare tidens kejsaremynt. Det är således icke underligt, att hithörande inskrifter icke
- ↑ Urda 1 B. 2 H. Bergen, 1835, s. 181-182
- ↑ Nordisk Tidskrift for Oldkyndighed, 1 B. s. 237. 2 B. s. 169-171.
