Sida:Antiqvarisk och arkitektonisk resa.djvu/115

105

På vägen från Askums kyrka till Omborseröds gästgifvaregård far man nära förbi Ramnberget, som har ungefär 100 fots höjd och starkt öfverhängande klippväggar, under hvilka korpar och svalor ha sina nästen. Månget klippstycke har nedstörtat öfver den närbelägna vägen och månget sådant hotar att nedrasa öfver de förbifarande. Några buskartade träd framskjuta ur bergsremnorna. Hemskheten ökades af nattens annalkande och den djupa bergsdalen, hvari vi befunno oss, höljdes i mörker; men i anseende till passande åkdon och varsam körning hade vi lyckan att utan äfventyr framkomma på den smala, obekanta vägen till Omborseröd. Vi klättrade uppför en klippbrant och inkomne i en mycket låg och trång stuga, ledsagades i en loftkammare – man kan svårligen säga vindsrum – hvarest vi i anseende till ringa utrymme och sluttande tak icke kunde utan varsamhet vända oss, ännu mindre utan försigtighet gå upprätte. Här var ett glugglikt gafvelfönster och derframför ett litet bord, å ena sidan tvenne inbyggda sängar, å den andra tvenne kistor. Vi hade knappast hunnit att vid ett matt lampsken fästa våra blickar på den åldrige värdens bleka kinder, yfviga skägg och nakna ben, förrän en golflucka öppnades och en nödvändighetssak beledsagad med en gäll stämma uppsattes. Vi började nu att närmare se oss omkring och funno på de låga väggarna en mängd uppklistrade träsnitt med bibliska framställningar. Vi voro således icke bergtagne. Bondkärrornas helsosamma skakning, den friska luftens välgörande inflytande och den tarfliga spisens måttliga njutning gåfvo oss i detta grottlika herberge en behaglig hvila. Vid dagens inbrytande blefvo tvenne urgamla, olika kaffekoppar framsatte och vår värdinna, en fryntlig